Den här berättelsen tar er genom mobbing, utanförskap, självskadebeteende, självömkan, identitetssökande, anorexi, bullemi, misshandel, relationsproblem, tillitsproblem, narcissism, självförakt, sockerberoende, meningslöshet, ortorexi, träningshets, otillräcklighet, bekräftelsebehov, kontrollbehov, identitetskris, ofrivillig barnlöshet, IVF, prematur, moderskap, andlighet, kärlek, delaktighet, gemenskap, positivism, kunskap, utbildning, medialitet. 
Det här är mitt liv, min historia. Utan kronologisk ordning och mestadels helt rationellt och logiskt men samtidigt så himla fel och motsägelsefullt. Jag delar den med dig för att du ska känna att du inte är ensam, att du har alla möjligheter att få ett lyckligt och fullgott liv.

Del 6. Det här med att bli gravid efter en svår anorexi och träningsmani. 

Först och främst måste jag gå in på friskhetsperspektivet. När är man frisk från en ätstörning? Jag tror att den generella uppfattningen är när man inte äter tvångsmässigt, varken underäter eller överäter. När maten blir en naturlig del av livet, ingenting man förknippar sorg, tröst, mys eller glädje. För det var precis det jag gjorde. Jag åt på känslor. Jag åt för att bedöva känslor och fly från min egen verklighet. Men mitt kontrollbehov tillät mig inte att äta så som jag önskade. Istället bestraffade jag mig själv med träningshets, sömnbrist och underätning. En form av självskadebeteende som först alldeles för sent syns-och uppmärksammas av din omgivning. 

Jag var alltså tillbaka i Göteborg. Min första kärlek, den personen som väckte mig till liv första gången och som varit min bästa vän genom alla år, mötte mig när jag kom tillbaka. Vi utforskade livet tillsammans och vår kärlek resulterade tillslut i en dotter. 

Vi hade försökt att få barn i över två år innan vi fick hjälp. Min kropp var inte återställd från anorexi och ortorexi. Trots att jag nu kände mig mer redo än någonsin och ansåg mig själv frisk, så var inte min kropp med på noterna. Min mens hade inte kommit tillbaka efter många års uppehåll och tillslut fick vi bekräftat att jag inte hade någon ägglossning och inte heller skulle få det naturligt. Vi försökte, å tro mig vi försökte, med alla möjliga tillvägagångssätt genom specialistgynekologin men ingenting fungerade. Piller, piller och ännu mer piller byttes ut mot sprutor. Vi gick in på IVF-spåret. Det var mitt beslut. Efter lång väntan och ständig besvikelse valde jag att koppla bort min egen hjärna. Jag ville försöka med en helt ny väg, en väg som inte påverkades i samma grad av min hjärna och biokemi. Vi valde att betala för en IVF privat. 

Vi blev gravida på vårt första IVF-försök. Jag vågade inte tro att det var möjligt. 12 graviditetstest senare var jag fortfarande inte övertygad varje dag men jag började känna det mer och mer. 

Jag fick foglossning med en gång. Bekräftad i v10. Sjukskrivning. Här tog min liv ytterligare en vändning. 

Arbete var en stor del av mitt liv. Att ha en aktiv vardag var viktigt. Träningen var inte destruktiv längre och maten styrde inte mitt liv. Jag ska villigt erkänna att rutinerna, strukturen och tiderna fanns kvar hos mig, sedan tiden på kliniken men jag var inte nitisk längre, bokstavstolkande eller fick panik om middagen serverades 18.03 istället för prick. 

Men nu var jag alltså sjukskriven deltid. Jag kunde inte sitta ner, jag kunde inte röra mig obehindrat. Den tiden jag var på jobbet stod jag upp. Ju tyngre jag blev desto svårare var det. Jag kämpade med näbbar och klor för att få behålla min vardagsstruktur och arbetet jag älskade, men tillslut blev det ohållbart. Min prioritet låg hos det barnet jag bar i magen och den familjen vi skulle bli. Jag blev hemma på heltid förutom alla uppföljningar inom mödrahälsovården och rehabiliteringen. 

Mitt huvud gillade inte detta. Att vara inlåst, fast i sin egen kropp. Att den strejkade och gjorde ont. Att den inte klarade samma tempo som innan och framförallt att den inte bar mig. 

I vecka 27 hände någonting. Jag som hade 13 års nykterhet i socker och som höggravid hade cravings i form av kött och sås fick erfara nya begär. Jag fick sockersug. Fruktansvärda, hjärtskärande sådana. Jag hade alltså klarat mig så bra så länge men när jag blev hemma och stillasittande, -när kryckorna var mina bästa polare och jag fick hjälp till och från toaletten - då kom suget. V 27 alltså. Till en början åt jag allt annat jag kunde komma på. Min hjärna tillät mig inte att äta. Jag åt efter min struktur och däremellan var jag ett monster. Alltså inte det vanliga stereotypa gravidmonstret utan ett labilt, rosenrasande, hormonstint monster som grät och skrattade omvartannat. Överlycklig över graviditeten men stressad över suget som mer och mer tog över. 

Terror. Psykisk terror. Jag blev aldrig nöjd. Jag åt som vanligt men blev sedan deprimerad. Tack gode gud för min man alltså. När vi var tillsammans hjälpte han mig enormt, följde med i alla mina turer - följde med ut och promenerade bredvid mig och kryckorna och satte direkt upp tavlorna som jag slängde ner på golvet. 

Så kom en dag när min man skulle åka från Göteborg i några dagar. Jag kommer såväl ihåg det. Jag stod på Coop och grät och skrek högljutt. Magen i vädret och mascaralinjer i hela ansiktet. Jag ville ha choklad. Jag ringde alla jag kunde, jag pratade i evigheter med min man. Jag kunde inte förmå mig själv att köpa choklad men jag kunde inte heller ta mig förbi den och ut ur butiken. Jag skulle gissa att jag var därinne - ungefär i höjd med frysdiskarna - i 1 timme. 

Min beroendehjärna hade vaknat. Den hade sett min svaghet, den såg sin chans och den tog den. "Men du är ju gravid", "Det skadar barnet mer om du är ledsen och stressad", "Bara nu under graviditeten". Tjohej. 

Jag lämnade Coop superstolt. 

--> Jag åkte direkt till en större och mer välsorterad godisbutik. 

Alltså den känslan första gången jag åt choklad igen efter 13 år. Den går inte att beskriva. Jag var gravid, jag var lycklig och jag kände mig friskare än någonsin förr. Det var jag inte.

Mitt beroende hade upptäckt en ny väg in i mitt liv. Jag kommer i nästa inlägg att beskriva hur sug och cravings fick min beroendehjärna att ta en ny riktning. Läs om hur beroende kan ta nya former och hur stor påverkan det kan ha för den egna personen, för omgivningen och livet i stort.

TACK för att ni läser, delar, kommenterar och sänder budskapet vidare. Det finns många som lider i tysthet, jag vill med mina ord få dem att känna hopp och förtröstan. TACK.