Fick en fråga för ett tag sedan, och frågan var om jag tyckte att det var rätt eller fel beslut av läkaren att sätta ett lpt på mig. 

Jag kan ärligt säga att det är både och. Kanske rätt för att jag var i så pass dåligt skick att min kropp troligtvis skulle lägga av snart efter alla år av plågeri mot min kropp. Svält, överätning, tvångsmotion. Att mina inre organ var skadade. Låg puls, lågt blodtryck, dåliga värden, låg vikt etc. Trots allt detta så var jag pigg som en mört. Energi som en Duracellkanin. Var igång jämt. Personalen på ät-enheten tyckte att det var konstigt att jag kunde ha så mycket energi i mitt tillstånd. Jobbade från morgon till kväll hela tiden i slutet. Jag levde för jobbet. Fanns inget annat i tankarna. Så ja, det kanske var rätt beslut på ett vis att de lade in mig. Men samtidigt fick jag inte den hjälp jag behövde innan. Gick på lite samtal innan de skrev in mig. Jag behövde hjälp med mitt psyke. På varje samtal ville de bara väga mig och jag skulle säga vad jag åt. Inget annat. Så jag fick inte hjälp. Jag behövde verkligen någon att prata ut med. Men de satte mig aldrig i psykolog samtal eller liknande. Jag mådde inte bättre av att bara komma dit för vikt och prat om mat. Jag var inte nöjd alls. Jag mådde sämre av det faktiskt. Några dagar innan jag blev inlagd så drabbades jag var värsta magkatarren ever! Jag hade så jäkla ont att jag inte kunde sträcka på mig eller kura ihop mig som en boll. Jag låg i sängen, kunde inte ta mig upp. Jag fick knappt i mig mat. Jag försökte hela tiden att tvinga mig upp och göra saker trots värsta smärtan. Jag sjukanmälde mig en gång. Men jobbade sedan resten av dagarna innan inläggningen. Jag tvingade mig själv trots att jag mådde skit dåligt och hade ont. Vissa stunder hade jag inte ont. En kom och gick hela veckan. Och pga det så åt jag dåligt och det resulterade i att jag hade gått ner i vikt när jag var på samtalet då de skrev in mig. Jah försäkrade hur veckan hade varit och jag ville ha en chans till för att komma igen efter den dåliga veckan. Men nej, de litade inte alls på mig. De bara skrev in mig på en gång. Och meningen var att jag skulle direkt till jobbet efter samtalet. Men så blev det inte. Jag var så jäkla arg! De litade inte alls på mig, trodde inte ett dugg på vad jag sa. De trodde att jag inte åt över huvudtaget. Men det gjorde jag, bara att jag hetsåt på kvällarna och åt bara lite på dagarna samt promenerade mycket. Så jag at snarare ortorexia än anorexia. Ajja, What ever. Vet inte vad jag ska säga. Beslutet de gjorde var både rätt och fel. Behandlingen jag fick var urkass! Och jag var inte den enda i min familj som tyckte det. Jag hade ett helvete! Första dagarna gjorde personalen ingenting. Jag fick knappt mat, och meningen var ju att jag skulle äta upp mig. Jag fick inte ta mina näringsdrycker som jag brukar ta varje dag. Anledningen var för att jag var tvungen att vänta på läkarsamtal (kom in på en fredag och det finns inte läkare på helger). Allt detta ledde till att jag gick ner ännu mer i vikt. Och var det meningen? Svar nej! Så jag var arg. Mina föräldrar fick komma med lite livsmedel jag kunde äta. 

Sämsta vården ever fick jag! Ingen ville lyssna på en. Allt jag sa var fel enligt dem. Läkaren var ett pucko. Alltså jag var inte nöjd alls. 

Summan av kardemumman. Både rätt och fel med beslutet om lpt. Inläggningen gjorde att jag tillslut gick upp i vikt, när jag äntligen fick äta. Från 50% matportion till över 100% sen och nd:s. Jag gjorde allt själv. Jag bevisade att jag kunde äta. Jag har inte svårt med det. Vilket de trodde. Puckon -.- 

Jag kämpade på själv, de hjälpte inget. Jag åt hela tiden plus det jag hade på rummet i smyg, och smög även in egna näringsdrycker. Jag ville bara därifrån så jag brydde mig inte om hur mycket jag gick upp per vecka. Jag ville bort från dårhuset. Jag var tvungen att nå ett visst bmi för att bli av med lpt. Och när jag klarade det så skrev jag ut mig på en gång! Bye Bye skitställe! Fy fan vilket dårhus. Sämsta vården. Visste fanns det snäll personal såklart, men själva behandlingen var varken jag eller mina föräldrar nöjda med. 

Rätt beslut med lpt för att min kropp var i dåligt skick, men fel för att behandlingen var sämst och jag fick inte den hjälp jag behövde innan. 

Konstig beskrivningen kanske, så om ni har frågor är det bara att ställa.