Vissa av er har inte riktigt vågat fråga mig om min ätstörning. Hur det
har varit för mig den tiden då det var som svårast och hur det är nu. Därför
skriver jag en liten historia till er så att ni kan förstå lite mer om vad som
har hänt och jag hoppas att ni själva inte ska sätta er i den sitsen. Sjukdomen
sitter fortfarande långt inom mig fast jag nästan är frisk från den. Den kommer
nog alltid finnas kvar inom mig, hela livet! 

Det hela började sen sommaren
2010. Jag satt i soffan framför tv:n och åt glass och tänkte på hur lovet var,
med sommarjobb och de. Och jag kom och tänka på att jag knappt hade tränat
under sommaren för att jag har varit så upptagen. Då slog det mig! Jag tänkte
att jag kanske hade gått upp i vikt under lovet av all glass och god mat. Så
jag tog fram vågen och ställde mig på den… Mina ögon öppnade sig stora och
munnen av förvåning av hur mycket jag hade gått upp i vikt. Då kom tankarna om
att jag ville gå ner i vikt till de jag vägde innan sommaren. Så jag började
träna några pass i veckan och sprang ute, och förstås sluta med sötsakerna. Det
gick bra till en början och jag nådde tillslut målet.

Sedan började jag gymnasiet, helt
ny skola med nya människor runt omkring. Men som tur var kände jag 2 st som
också skulle börja där, vilket kändes bättre. Skolgången började sakta framåt.
Andra började lära känna varandra, men inte jag. Jag kände mig väldigt utanför
min klass och jag trivdes inte alls som jag gjorde i min förra skola. Jag blev
nedstämd och hatade mig själv. Då kom det där med vikten fram igen. Man hör
andra snacka om vikt och figur och hur dem skulle ner i vikt för att få den
perfekta figuren. Man börjar ju såklart tänka att man också vill ner i vikt,
jag vill också blir smal som andra och få den figuren. Jag ville inte vare den
”tjockaste”. Jag ville ner i vikt. När man är nedstämd som jag var under
skoltiden blir det annorlunda. Men pratar bara med sig själv och tänker sitt.
Det ända jag tänkte på var träning och kost tillslut. Jag tog bort sötsaker
igen (jag åt lite innan det hände) och jag åt sedan inge skräpmat mer. Det tog
jag bort allt sådant tillslut, men lite senare på året då det började gå
överstyr.

Jag började äta mindre och
mindre, och träna mer och mer. Jag försökte träna så ofta jag kunde efter
skolan på gym, om jag inte hade innebandy träning den dagen. Ju längre jag kom
in i ätstörningen blev jag tröttare och tröttare och orkade knappt något. Jag
kände att på innebandy plan när jag spelade att jag inte riktigt orkade så
mycket som jag gjorde innan. Kände mig slö. Och det märkte säkert mina tränare
och medspelare också. Och i skolan orkade jag inte plugga på lektionerna eller
göra läxor hemma, jag började komma efter i arbetet, dåliga betyg på proven,
men jag orkade inte bry mig riktigt då. Det ända jag tänkte på var träning, jag
skulle gå ner i vikt! Jag satte mål hela tiden. När jag hade satt ett mål och
sedan nådde det så satte jag ett nytt! Så fortsatte jag hela tiden. Även fast
min ork blev sämre i skolan och jag blev trött bara av att gå till skolan så
tvingade jag mig själv att träna efter skolan i alla fall. Jag tränade mycket
kondition, jag sprang och sprang på löpbandet tills jag kände mig svimfärdig. Jag
skulle försöka bränna alla kalorier jag hade fått i mig under dagen, jag gav
mig inte fören jag försökte så långt jag orkade. Jag märkte också att andra på
gymmet kollade på mig, men jag brydde mig inte riktigt. De fick tänka som dem
tänkte. Jag kände mig i alla fall tjock! Inte ”mager” som dom säkert tänkte.

Och en dag sa läraren i skolan
att vi skulle till skolsköterskan och väga oss någon gång under 2 veckor. Usch
tänkte jag bara! Jag ville inte väga så mycket som jag gjorde då! Så jag
tränade och tränade, jag skulle ner i vikt innan jag skulle väga mig hos
skolsköterskan! Jag åt minde och tränade mer! När jag väl var där en dag och
vägde mig sa faktiskt inte skolsköterskan så mycket om min vikt. Hon sa inget
om att jag skulle upp i vikt. Det enda hon sa var att jag inte skulle väga
mindre än det jag gjorde då. Vilket jag inte direkt brydde mig om.

Jag höll på med träningen, och
minskade på maten ännu mer. Jag kollade mig i spegeln ganska ofta och blev
äcklad över att se hur tjock jag såg ut! Var hur missnöjd som helst! Jag tyckte
att jag hade feta lår och världens största rumpa! Men när tillslut en dag när
jag inte ville vara i skolan. Jag ringde hem och sa att jag verkligen inte
orkade med skolan och allt skit! Och tillslut fick jag ur mig till pappa i
luren och berättade att jag var viktfixerad. Och han sa att han hade märkt det på
mig. Men han hade aldrig sagt något till mig. Jag ångrade verkligen efteråt när
jag hade sagt det! Kändes som mitt liv skulle vara över då! Att han skulle
stoppa min viktminskning.

Och en dag i december. Min klass
skulle gå till Akademiska Sjukhuset och ta TBC sprutan, vilket jag inte
längtade till, eftersom jag hatar sprutor! Men man var ju tvungen. När jag väl
hade fått sprutan gick det bra. Det gjorde inte så ont. Jag kände mig inte yr
eller något sådant. Men det kom senare som en blixt! Jag skulle gå ut till
bilen där mamma väntade, då på vägen ut kände jag mig yr, kallsvettig och fick
suddig syn. Jag satte mig när för jag trodde att det skulle gå över. Men helt
plötsligt så låg jag på golvet med folk omkring mig, jag fattade ingenting och
trodde att det var en dröm, men det var det inte. Jag hade svimmat. Och då var
det troligtvis av att min kropp inte riktigt orkade få in sprutvätskan jag fick
i mig eller något sådant. Vet inte riktigt, man ni kanske förstår. Och då
sprack det nästan för mina föräldrar! Dom höll koll på mig hemma under måltider
och jag grät vid varje måltid. Tankarna dödade mig! Hade en sådan ångest! Och
om jag inte gick upp i vikt på så skulle dom ringa upp till BUP på
ätstörningsenheten. Jag blev så arg och ledsen. Jag ville inte upp i vikt! Det
var min rädsla. Men denna gång var inte den ända gången jag svimmade. Jag hände
igen på julafton, i affären när jag var och handlade det sista till julen med
mamma. Jag hade ont under magen (ni vet tjejer, som mensvärk). Men det blev
samma sak den gången med. Jag blev kallsvettig och fick suddig syn, och helt
plötsligt vaknade jag på golvet med folk runt omkring mig. Jag blev så ledsen.
Min mamma orolig förstås också! Så min julafton blev inte som jag hade tänkt
mig, och inte för mina föräldrar heller. Det kändes som att jag förstörde hela
julen. Och eftersom det inte gick för mig att gå upp i vikt som jag skulle ha
gjort under tiden, utan jag gick ner så ringde dom upp för ett möte. ( och det
var någon dag innan julafton). Och detta höll på tills i januari, dagen innan
skolan började då de bestämde sig för att jag skulle blir inlagd på sjukhuset
och få sondmatning.. Värsta dagen i mitt liv alltså! Trodde att mitt liv var
över, alltså verkligen över! Min smalhet skulle försvinna! All min träning
långt bort från mig!

Sjukhustiden varade i ca: 3
veckor. Vissa dagar var bra, men de flesta var inte det. Det ända jag kunde
göra på sjukhuset var att gå ner till lekterapin och pyssla. Fick inte göra
annat. Fick inte ens gå ner dit som var en trappa ner. Var tvungen att ta
hissen som tog ännu längre tid ju! Och efter en vecka jag hade varit där blev
jag magsjuk, vilket gjorde att det tog lång tid för mig att komma därifrån. Så
det kunde ha blivit mindre än 3 veckor där om det inte hände. Jag kände hur jag
växte och gick upp i vikt för varje dag som gick av sondmatningen. Min mage
blev svullen och jag grät.

 Men jag fick besök under min sjukhustid av
mina underbara kompisar, som kom så ofta de kunde efter skolan. Älskar dom
verkligen! De gjorde verkligen mina dagar bättre där! Dom stöttade mig
verkligen!

3 veckor efter sjukskrivningen
mådde jag bättre. Jag kunde äta mer mat, jag var inte lika rädd. Men jag ville
inte äta mer än det jag fick på min matsedel som jag fick av dom. Vilket jag
var tvungen tillslut eftersom jag gick ner i vikt igen. Men jag vägrade. Vilket
ledde till att jag fick sonden tillbaka. Men detta gjorde vi hemma istället för
att vara på sjukhuset. Hade den i ca: 7 veckor. Tills jag verkligen bestämde
mig att jag skulle äta mat och ta näringsdrycker i stället för sonden. Det gick
sakta framåt, jag tog en måltid i taget tills jag fick äta alla och bli av med
sonden. Och sedan blev jag inskriven på ätstörningsenheten på dagvården. Sedan
efter några veckor där fick jag började lite smått i skolan. Vilket jag
verkligen var riktigt nöjd med! Jag blev precis vid sommarlovets början
utskriven från enheten och fick gå öppenvård i stället, vilket jag gör nu
fortfarande.

Denna tiden var den värsta i mitt
liv! Det är fortfarande jobbigt, men långt ifrån lika jobbigt som det var då.
Jag har svårt för att äta skräpmat och sötsaker. Som jag inte har gjort på ca:
1 år nu. Men jag känner att jag inte behöver de! Jag är inte ett dugg sugen på
de! Man behöver verkligen inte äta något om man inte vill. Jag kommer nog
aldrig få ett bra förhållande till mat igen, så som jag hade förut. Aldrig helt
igen!

Men mitt liv går framåt, och jag
hoppas att jag får min menstruation tillbaka snart igen. Fick tillbaka den i
somras. Hade den för ca:10 månader sedan innan jag fick tillbaka den nu i
somras. Men jag fick den bara 2 gånger och sedan försvann den. Och jag hoppas
verkligen att jag får den snart! För dom på enheten kan inte friskförklara mig
förens jag har fått min mens, och att den funkar som den ska i några månader.
Så jag hoppas på friskförklaring innan sommar nästa år i alla fall! Det är mitt
mål!

Jag hoppas att ni kan förstå lite
grann vad jag har gått igenom. Att gå ner i vikt och blir slankt och fin är
inte bra. Tänk efter innan ni gör det. Det kan gå för långt. Vilket det gjorde
för mig! Tydligen så skulle jag kanske ha dött inom någon vecka om läkaren inte
hade skrivit in mig på sjukhuset för sond. Jag är nu tacksam för att han gjorde
det, vilket jag inte var förut! Har fortfarande lite dåliga tankar ibland, men
det är knappt! Men jag måste verkligen tacka mina föräldrar som har stått ut
med mig och försökt hjälpa mig genom denna tid. Av allt tjafs och bråk som har
varit mellan oss, så har dom inte gett upp!

Men nu har nu jag fått börja
träna lite grann, vilket jag är riktigt nöjd med! Men det är väldigt lite
jämfört med hur mycket jag tränade förut. Men jag ska komma tillbaka till det
tillslut!

Om jag bara inte hade satt mig i denna skit!