Och helt plötsligt kändes det inte alls lika hopplöst längre. Men nu är det här igen, tvivlet. Jag vet inte längre, är det hopplöst - eller finns det hopp? Finns det anledning att försöka hålla det uppe? Det gör det alltid, såklart. Hoppet är det sista som överger människan sägs det. Och även om jag inte alls tror att det är så, så tror jag att människan av biologiska skäl håller det uppe väldigt länge, ofta kanske ohälsosamt länge. Det gör också jag. Fast det ofta slår tillbaka som en käftsmäll, för att man som ovan nämnt, håller det där satans hoppet uppe ohälsosamt länge. Det stressar kroppen. Både hjärtat och hjärnan. Men vad vore livet utan lite kroppslig och själslig stress? Mitt vore med största sannolikhet ganska grått, monotont, långtråkigt, och faktiskt, kanske, till och med meningslöst.

Varför gör jag så här mot mig själv? Återigen. Samma sak igen, än en gång. Sist var det enligt andra dödsdömt långt i förväg, till en början också enligt honom, men man kommer långt på vilja. Hjärta och hjärna, det är det som behövs. Den gången för fyra år sedan, då liksom nu fanns viljan hos mig från start. Med tiden infann den sig även hos honom, just innan det var försent. Tillsammans hittade vi på något sätt en väg som fungerade, trots de dåliga förutsättningarna vi hade. Vi visade alla andra att de hade fel. Det räckte inte hela vägen - men långt mycket längre än vad både han och många andra väntat sig. Jag själv hade tron på att det skulle fungera hela vägen och ännu längre därtill, men det var också jag som inte klarade av att hålla mig på den vägen vi hittat. Uppförsbacken blev tillslut för brant, och för lång. Men det är en saga för sig.

Men nu är jag här igen. Än en gång med någon utan viljan, och den här gången verkar det inte som att den hinner infinna sig i tid. Kanske infinner den sig aldrig någonsin. Varför chansar jag egentligen? Trots att jag så väl vet att oddsen är emot mig. När jag vet att knappt någon mer än jag själv ens har lite tro på att det skulle vara en bra väg. När jag dessutom sist var den som fick fel trots att jag från början var stupsäker.

Kanske har jag helt enkelt för mycket hjärta, och för lite hjärna.

Det är nog så.