En gång i tiden var man stark, man gick genom livet långa korridor med ett självförtroende som ingen kunde slita ner och man kände sig oförstörbar. Men så kom tvivlet tillbaka och man kände mig inte lika säker längre. Man log och sa att man mådde bra men ett hjärtskärande skrik fanns alltid under ytan. Man ville visa sig stark och ville inte släppa in någon för nära, i rädslan för att ännu en gång få sitt hjärta krossat.

Mardrömmar som man glömt bort kom tillbaka och ännu en gång visste man inte var man skulle ta vägen. Man kände sig inte hemma någonstans, man ville bara vara ensam och gråta ut all smärta. Ett tag var man rädd för att explodera, men som en vis människa sa en gång: Bättre låta bägaren få skvätta lite här och lite där än att den rinner över och stå där helt förstörd. Man skvätter ur bägaren för lite, det borde göras oftare. Men det där med känslor är svårt och många håller nog med. Man vill inte dela allt med vem som helst och det tar tid att få tillit till människor i sin närhet. 

- I say ya kill your fears and fly, fly, baby don't cry. 

Intervjun gick bra! Nu är det bara att hoppas på det bästa!

Jag har kommit underfund med att jag tänker för mycket på olika saker. Det kan vara saker som jag oroar mig över, det kan vara saker som jag inte vill att någon annan ska veta, det kan vara att jag inte vill visa att jag för stunden känner mig lite lost i mig själv. Jag har så svårt att få ur mig saker och berätta för folk hur jag egentligen mår. Och det finns bara två personer att skylla på att det blivit så.

Exet är ett utav dom, han fick mig att sluta lita på folk. Han fick mig att tvivla att ens någon bryr sig om hur man egentligen mår på riktigt och hur många gånger jag än tänker att jag duger som jag är och hur många gånger jag än tänker att den tiden är förbi så kommer det bara krypande vissa dagar. Jag hittar liksom ingen lösning på det här problemet. Jag bara känner inte igen mig själv, vet inte i vilken riktning jag ska börja för att få ordningen på alla dessa saker och jag önskar att det kunde bli bättre snart så jag kan börja må bra igen! Jag tror inte många förstår hur det känns att må så här. Man känner sig så ensam även fast man vet att sina när och kära finns precis bakom hörnet som kan gråta ut hos. Jag vill kunna släppa ut allt men jag vill också kunna visa mig stark. För jag har bestämt mig att ta mig ur det här om så mitt hjärta behöver bli brustet en gång till så är det värt det. Ett sätt att lätta trycket är ju att skriva här och det gör jag väldigt ofta. Det kanske blir tjatigt men detta är en plattform där jag känner mig bekväm med att skriva om mina känslor för jag finner det enklare att uttrycka saker i text än i ändlösa diskussioner.