Jag är.... en romantiker. Inte bara i relationsavseendet utan i den meningen att jag romantiserar saker, allt möjligt. Jag drömmer. Om andra liv, om möjligheter, om små saker och ting som skulle göra mitt liv lite.. vackrare? Om man kan säga så. Eller inte nödvändigtvis mitt liv specifikt men... äsch, jag vet inte. Hur som helst. Jag romantiserar att sitta med sin dator och jobba på ett café, typ med att skriva en bok eller att frilansa. Jag romantiserar skogspromenader och strandpromenader och höstkvällar och sommarmorgnar och att pendla och att resa långt.

    En grej jag romantiserat sen länge är storstadslivet, det där när man bor i en söt liten lägenhet (eller en stor vindsvåning om man är rik) och känner pulsen bland människorna varje gång man går på stan eller till jobbet, och framför allt där man går ut, ofta. Klubbar, barer, teatrar, biografer, konsertlokaler, museum, gallerier. Kultur i överflöd. Gärna ska det vara litet och personligt och lite indie ni vet. 

   Det är sällan som drömmarna speglar verkligheten. Att frilansa på café i verkligheten är antagligen lite obekvämt, högljutt, dyrt, kanske stressigt. Att vandra i naturen är sällan romantiskt om man inte är med den rätta personen och vädret är felfritt. Höstkvällar är en pina om man måste vara ute i dem för de varslar om en lång vinter som hägrar, sommarmorgnar luktar visserligen gott och ljuset är vackert men den där känslan från sömnbristen försvinner inte för den sakens skull. Tro mig, jag har jobbat med att servera frukost inte bara en, inte två, utan tre somrar. Och att resa, oavsett distans, innebär inte sällan trängsel, ben som somnar och bebisar som skriker.

   Men ikväll. Eller, igår kväll. Då upptäckte jag att ett band jag haft i mitt bibliotek sen... långt, långt tillbaka, kanske 2012, skulle spela på en bar här i närheten kvällen efter (dvs idag). Crying Day Care Choir. Jag visste inte ens att de var svenskar. Jag hade inte tänkt på att hålla utkik efter nya låtar de släppt. Jag har bara återkommit till Where Did John Lennon Go och July med jämna mellanrum för att de är så underbara låtar. CDCC släppte dock sitt andra album förra veckan. Jag har lyssnat på det så smått, och kände när jag såg eventet på facebook att det här, det vill jag inte missa. Strunt samma om jag inte hade sällskap, det var billiga biljetter och musik kan man njuta av på egen hand. 

   Så en av dessa romantiseringar, en av dessa drömmar, gick faktiskt i uppfyllelse ikväll. Jag gick spontant ut helt själv och upptäckte en ny bar/restaurang, såg ett litet indieband, ensam, men hade a damn good time. Det är jag så himla, himla glad för.