det kanske verkar som om jag har ett bra självförtroende, men så är inte fallet.Jag är hela tiden beroende över hur jag ser ut, jag plattar håret och sminkar mig varje morgon sånt som många andra gör innan skolan. Men det betyder inte att jag har ett bra självförtroende. Jag tittar mig själv  i spegeln minst 30 gånger varje dag och jag tycker att jag ser bra ut. Men när jag går utanför min dörr och ser hur alla andra ser ut så tycker jag genast att jag ser ful ut. Jag blir då osäker på  mig själv och kan inte slappna av, måste hela tiden tänka på hur jag ser ut innan jag går dit eller dit. Detta har gjort så att jag inte kan göra det jag vill göra, för jag är rädd att jag gör bort mig eller ser ful ut.    Det roligaste är att jag aldrig har blivit kallad för ful mer än en gång i mitt liv. Men däremot så har folk påpekat ett och annat än hur mitt ansikte ser ut. Och det gör att jag blir ännu mer osäker och känner mig fulare och fulare. Jag vill hela tiden förbättra på mitt utseende. Jag tycker att jag är tjock, det är något som har suttit i min skalle sedan barn, att jag är tjock. Jag är också väldigt kort vilket gör att jag känner mig större. Komiskt nog, som en köttbulle. Jag kan till exempel inte gå in på en ny krog där jag aldrig har varit förut, för det känns som om alla tittar på mig och tänker att jag inte ser bra ut. Jag önskade att jag såg ut på ett visst sätt, att jag hade den där långa och smala kroppen som varenda tjej skriker efter "nästan alla iallafall, inklusive mig". Jag kan aldrig, då menar jag aldrig slappna av. Vilket har lett till att jag lider av en mindre version av depression och stress. Jag går inte på mediciner eller hos någon psykolog för det här utan jag försöker läka det på egen hand. Jag har också börjat träna men har inte riktigt kunnat fullfölja träningen som jag vill, mått psykiskt dåligt. Det sjukaste är att jag inte klarar av att gå till gymmet. Jag tänker hela tiden att jag borde träna lite hemma innan jag går dit och vet ni varför? jo, för jag vill även se bra ut på gymmet. Jag tycker att jag har feta armar, feta lår och en extremt stor rumpa. och min mage gör inte saken bättre.    Och att ständigt behöva tänka på det här gör att jag skiter i allt och det här har följt med mig sedan jag var liten då man började välja och vraka mellan sina kläder och köpte sin första mascara.    När jag har ett sådant dåligt självförtroende, skapar även problem för andra och inte bara för mig själv. Jag är oftast stel, vill aldrig åka utomlands eller hitta på andra saker. Jag kan inte bada framför folk, för jag gillar inte min kropp, finns ingen del på min kropp som jag gillar, ingen. Jag kan inte byta om framför andra heller, inte ens framför min pojkvän.   Jag vill få ett slut på det här, jag vill kunna gå ut och göra vad jag vill utan att min hjärna ska tilltala mig till att hoppa över det på grund utav hur jag ser ut. Jag vill kunna känna mig trygg, säker och slappna av som nyvaken som nyfixad inför en fest.. Felet är bara att jag inte riktigt vet vart jag ska börja för att ta mig ur denna onda cirkel.