Klicka på bilderna för källa. 

Jag är arton och någonting år och livets sommarlov har precis börjat. Studenten är över, världen är här. Den känslan av att äntligen kunna göra precis vad man vill i helaste världen är så stor, större än någonting jag någonsin känt förut. Det kändes som om sommarlovet aldrig skulle ta slut, för hösten skulle aldrig mer komma på samma sätt. Aldrig mer skulle jag behöva gå till en skola jag bara tyckte om för de fina vännerna. Aldrig mer skulle skolan vara ett ångestpalats som jag var tvungen att gå till. Sedan gick tiden väldigt fort, den underbara sommaren tog slut och hösten kom men det gjorde ingenting.  Allting flöt på i en rosabubblande oreda. Vi var alla kvar, kvar i samma stad, kvar i samma källare, det enda som var annorlunda var att vi inte längre behövde gå till skolan. Några av oss hade jobb, andra passade på att ta körkort medan de tredje av oss mest gjorde ingenting.

När vi gick i skolan längtade vi alla därifrån, vi ville göra allt, resa, se världen, utbilda oss. Sedan blinkade vi i en sekund och när vi öppnade ögonen igen så var studenten där. Vi stod på flaket i regnet och sjöng tills våra röster försvann. Möjligheternas tid var där men ingen av oss visste vad vi skulle göra med den.  Vi levde i vår bubbla där allt var möjligt. Så var det i ett år ungefär, vi var som i trans. Ingen gjorde något speciellt alla bara va´. Vi väntade. Några väntade på jobb, andra väntade på visum, de tredje av oss väntade på att sparapengarhögen skulle växa.

Det är okej att vänta på bättre tider, det är okej att vänta på att veta vad man ska göra med sitt liv. Men det är inte okej att förvänta sig att allt helt plötsligt kommer att ha löst sig en dag. Om du vill plugga och inte har vetat vad du vill bli sedan du var liten, kolla igenom varenda katalog från högskolor du får hem, gör alla ”det här yrket passar dig”-test. Ingen kommer knacka på dörren och erbjuda dig ditt drömjobb, speciellt inte om du själv inte ens vet om vad det är. Sommarlovet tar slut och livet börjar och om man kämpar lite när det är lov så blir livet lite lättare. Tillslut fick de som väntade på sina visum sitt visum och de andra som väntade på jobb fick det och de tredje som väntade på sparapengarhögen tog högen och flyttade iväg. Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med allt detta annat än att det är okej att vänta och att inte ha en aning, det kommer att ordna sig bara du anstränger dig lite.