When you stopped, it lingered still

Det var aldrig något jag bad om... Jag vaknar ur en mardröm, en sådan som bara besöker mig några få gånger per år. Jag har lagt den på hyllan länge, men idag var det annorlunda. I drömmen såg jag honom skada barnet som stod mig nära under mina unga år. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det var, men att se det från ett tredje perspektiv väckte något inom mig. Kanske är det dags att ta itu med detta nu? Jag är ju redan på väg, på väg mot förståelse. Trots att jag bara såg på, kunde jag ändå känna varje slag mot magen, varje hot bakom stängda dörrar, varje beröring. Smärtan var så intensiv att den väckte mig till liv. Jag förstår nu att genom åren har jag satt på mig ett filter, men idag valde jag att se klart. Den inre resan ledde mig till en uppenbarelse, en sådan som förklarade mitt Jag idag. Varför jag inte tog tag i detta tidigare? Jag förstod inte att det var detta som spökade, detta som låg gömt. Jag insåg att jag har mer att bearbeta än det ytliga, det som syns på ytan. Det är som de säger i kurslitteraturen, i vetenskapen, i alla kurser. Och lustigt nog, här är jag nu, studerande psykiatri, men inte den psykologin som fokuserar på barndomen utan på ohälsa som helhet. Kanske är det här därför det kom till ytan nu,  för jag söker faktiskt svar denna gång. Jag söker, kanske förtvivlat, men jag är inte rädd för vad som väntar bakom dörren. För idag öppnade jag den, trots att jag nästan höll på att tappa andan. Jag är redo. Jag har gått genom stormen så många gånger förut, men den här gången går jag emot den frivilligt. För att hitta svaret är viktigare än den skada som kan uppstå. Kanske är det därför jag inte hör av mig längre? Kanske finns det någonstans inom mig en känsla av svek. Du svek mig, du skyddade mig inte. Du var en del av skadan. Men jag undviker dig nu, för jag förstår att du också var ett offer. Och jag måste finna inre acceptans. Min fråga är nu, nu när du är 31... Vad är din ursäkt idag? Inte undra på att du också håller dig undan, vi är inte så olika, du och jag. För när jag ser på dig, vet du att jag ser det där som ingen annan kan se, det som bara du bär. När jag för länge sedan försökte konfrontera dig med sanningen, i hopp om att finna heling, var du för svag för att möta mig. Du, du sätter alltid dig själv först, som en skugga som rör sig undan vid dagens slut, precis som alla de gånger du lät mig bära smärtan ensam. Jag börjar förstå, att du har skjutit bort mig gång på gång för att rädda dig själv. Och även om jag ser din synvinkel, hoppas jag ändå att du förstår vad jag bär på, vad jag måste bearbeta.