Minns du tiden då man var liten?

Då skitsnack inte fanns.Kärlek var en puss på kinden.Höjden av smärta var när barbien tappade benet eller när bilens hjul försvann.Värsta gråten var när man ramlade och skrapade upp knäet. När största rädslan var monstret under sängen.

Nu finns typ bara skitsnack,kärleken förvandlades bara till en stor lek. Smärtan är när du skär dig i handleden.Värsta gråten är när den du mest älskar över något sårar dig.Största rädslan är att förlora sina bästa vänner och aldrig få dom åter igen..

Att växa upp är en fälla men samtidigt  också en stor läxa. En läxa som man kommer att lära sig utav och vara vägledningen till din framtid. Det framtida du, hur du kommer att formas som människa. Trots att det känns som att dag efter dag så förändras inget, men när du sedan kollar tillbaka så är allt hel annorlunda. 

Hur har man bara ha suttit där och följt med när tiden bara runnit iväg ifrån en. Ibland önskar jag att jag var liten igen. När man var liten och inte hade några bekymmer, man var full av energi och lycka. Idag känns allt litet så stort, men när man om några år kommer kolla tillbaka så kommer det att vara de lilla minsta. Men varför är det så svårt att påminnas om när man är i den stunden, varför är det så stort men egentligen så litet? Eller kommer det bara att bli värre. Kommer de jag precis har snackat om, kommer kärleken bli annorlunda? samt som smärtan, gråten, rädslan, kommer de att bli större?