Men hon säger det är lugnt

Jag är rätt van att ha det tungt

Hon sa jag klarar mig rätt bra

Hon viskar att hon har lyckats att bli van

Fast det är inte lugnt och det har egentligen aldrig varit lugnt, trots att jag klarat mig rätt bra igenom allt. Eller bara fejkat väldigt bra.

Det var i alla fall en enorm lättnad att för två helger sen ändringen får ut mig allt. Att några lyssnade och tröstade. Att jag fick berätta min historia, hur jag mått och känt enda sedan 20-års åldern. Hur jag mår över att ha mist kontakta med en bror som stod mig väldigt nära. Hur jag påverkats av människor runt omkring mig på ett negativt sätt. Att jag nu mår relativt bra men inte helt. Och sorgen över min bror kommer alltid finnas där som ett stor och öppet sår som inte går att laga så länge det är som det är. 

Kände just idag för att jag bara behövde skriva av mig, även om det inte blir sammanhängande och väldigt flummigt, men var ju faktiskt därför jag en dag startade en blogg från första början för få ur mig allt. Allt känslor och tankar.