svårt att finna lycka

3 mars 2018 kl. 21:50

22:34 - Stoffe har somnat och lilla A sparkar så det bankar i hela magen. Stoffe har lagt handen på mig men han kan omöjligt känna det jag gör. Små fötter som sätter enorma spår vid varje spark. En liten tjej som redan skrämmer ihjäl mig. För det är sanningen, en livrädd jag. Emellanåt känns det tillochmed olyckligt fast att det inte är det. Men jag har otroligt svårt att hitta den där extrema lyckan för jag kan inte fantisera om att vi får ta med henne hem. Det är något som äter upp mig inifrån men ett liv utanför magen, ett liv efter förlossningen - den bilden finns inte. Vi har inte fått skapa den delen än. Jag vet bara hur andra sidan ser ut. Den sorgliga. Får ångest fyrtio gånger om dagen för att jag ska föda barn igen. Ångrar mig nästan när tanken slår mig. Ångrar absolut inte henne. Kärleken är enorm redan. Men rädslan över allt får mig att mesa ur. Ganska hårt. Kan börja gråta när jag tänker på att jag måste tvingas kampas med denna resan lite till, och lite till, innan hon förhoppningsvis kommer ut levande, ångesten över att jag ska ligga där och krysta för livet igen och vilja dö 40 gånger på vägen. jag är ganska förstörd. Jag känner mig väldigt ensam i mina rädslor trots att vi är många i det. Men ingen känner det jag känner. Ingen kan någonsin mäta min rädsla med deras. Jag bär henne. Jag har det största ansvaret. Min kropp är hennes allt. Min ork och energi är hennes. Det är så läskigt. Hela grejen. Känner mig ensam i det hela liksom. Känns som livet är en grej för sig. Och jag en. Jag kampas med mig själv och försöker varje dag att inte brista och vråla sönder. Är så långt ifrån lyckan just nu. Lycklig över henne och att hon sparkar nu. Men livrädd för allt annat. Omöjligt glad för morgondagen för jag vet aldrig hur den ser ut. Det är så konstigt.. allt. Jag känner mig bara så.. tom. Rädd. Vilse. Glad. Nervös. Slut. Redo. Inte redo. Allt. Allt detta i min 30-delade hjärna och i mitt 1000-delade försiktigt ihopsopade hjärta. Om ni bara visste vad som försiggår i mitt huvud. I min kropp. I allt. Då skulle ingen säga någonting. Ingen skulle ha något att säga. Inget jag inte redan har hört.

Franz 5 år

7 juli 2022 kl. 05:02

Franz.

För 5 år sen blev jag inte bara mamma, jag blev även någon som skulle lära sig att leva utan sitt barn. För 5 år sen fick jag upp mitt första barn på bröstet, med din pappa helt hejdlöst gråtandes bredvid och din mormor på andra sidan i en oändlig bubbla av sorg. Jag vet ärligt inte hur jag gjorde där och då. Hur jag kunde fortsätta andas när du hade slutat. Man fantiserar om hur du skulle varit och vad du skulle tyckt om, men den enda verkliga bilden som etsat sig fast är den sista bilden jag har utav dig. När vi lägger på locket på kistan för att sen vända om och gå. Jag vet inte hur man överlevde det, jag vet inte hur vi klarade av att gå därifrån den dagen. Jag vet bara att en del av mig dog med dig och den delen kommer aldrig komma tillbaka. I 5 år har jag varit halv, och det kommer förbli så för resten av livet. Du kommer alltid fattas oss. Den sorgen och saknaden försvinner aldrig och ingen kan ta det ifrån mig. Det kommer alltid vara en stol som står tom. En låda med minnessaker som aldrig fylls på under din uppväxt, aldrig några teckningar från förskolan, eller din första mattebok. Det kan slita isär mig. Att jag aldrig kommer få uppleva det. Men en sak vet jag, att vi har varit med om dig, så vi kan aldrig förlora dig.

Grattis på din 5-årsdag älskade Franz! En hel hand skulle du blivit. Mamma älskar dig mer än vad det finns moln att studsa på i himlen.

svårt att finna lycka

22:34 - Stoffe har somnat och lilla A sparkar så det bankar i hela magen. Stoffe har lagt handen på mig men han kan omöjligt känna det jag gör. Små fötter som sätter enorma spår vid varje spark. En liten tjej som redan skrämmer ihjäl mig. För det är sanningen, en livrädd jag. Emellanåt känns det tillochmed olyckligt fast att det inte är det. Men jag har otroligt svårt att hitta den där extrema lyckan för jag kan inte fantisera om att vi får ta med henne hem. Det är något som äter upp mig inifrån men ett liv utanför magen, ett liv efter förlossningen - den bilden finns inte. Vi har inte fått skapa den delen än. Jag vet bara hur andra sidan ser ut. Den sorgliga. Får ångest fyrtio gånger om dagen för att jag ska föda barn igen. Ångrar mig nästan när tanken slår mig. Ångrar absolut inte henne. Kärleken är enorm redan. Men rädslan över allt får mig att mesa ur. Ganska hårt. Kan börja gråta när jag tänker på att jag måste tvingas kampas med denna resan lite till, och lite till, innan hon förhoppningsvis kommer ut levande, ångesten över att jag ska ligga där och krysta för livet igen och vilja dö 40 gånger på vägen. jag är ganska förstörd. Jag känner mig väldigt ensam i mina rädslor trots att vi är många i det. Men ingen känner det jag känner. Ingen kan någonsin mäta min rädsla med deras. Jag bär henne. Jag har det största ansvaret. Min kropp är hennes allt. Min ork och energi är hennes. Det är så läskigt. Hela grejen. Känner mig ensam i det hela liksom. Känns som livet är en grej för sig. Och jag en. Jag kampas med mig själv och försöker varje dag att inte brista och vråla sönder. Är så långt ifrån lyckan just nu. Lycklig över henne och att hon sparkar nu. Men livrädd för allt annat. Omöjligt glad för morgondagen för jag vet aldrig hur den ser ut. Det är så konstigt.. allt. Jag känner mig bara så.. tom. Rädd. Vilse. Glad. Nervös. Slut. Redo. Inte redo. Allt. Allt detta i min 30-delade hjärna och i mitt 1000-delade försiktigt ihopsopade hjärta. Om ni bara visste vad som försiggår i mitt huvud. I min kropp. I allt. Då skulle ingen säga någonting. Ingen skulle ha något att säga. Inget jag inte redan har hört.