man pratar aldrig någonsin om döden. Det är ett tystat ämne. Ingen hade någonsin pratat om att bebisar dog i magen. Ingen berättade någonsin att det kunde hända.

Jag hann aldrig få information men framförallt kunde jag inte ta in faktan när vi väl var där. När vi fick beskedet om vårt förlorade barn. För någon är det bara ett förlorat barn i magen. 

Någon man aldrig träffat. Någon som aldrig hann leva på utsidan. För många var det tur att han dog innan för "vi måste tänka hur det skulle varit om han dött på utsidan" vilket är det värsta jag har hört sen vi födde Franz.

Vi byggde upp en relation dom 8 månader han låg i min mage. Vi lärde känna honom varenda dag. Han bråkade med pappa i magen och han gjorde sin mamma lycklig varenda dag. Han sparkade godnatt varje dag. Vi pratade med han varenda kväll. 

Och för någon som aldrig varit där, för den som inte förlorat ett barn i magen kommer aldrig någonsin kunna säga till mig att man förstår känslan. Att man kan sätta sig in i det. För det kan man inte.

Inte förrän du måste ta emot beskedet om att ditt barns hjärta inte längre slår. Och innan dess kan du absolut inte förstå känslan av att föda fram ditt barn, det finaste du någonsin kommer ha på ditt bröst. Ingen utomstående kommer någonsin förstå känslan av att veta att det borde kommit bebisskrik men att det var helt tyst i förlossningsrummet den sekunden han föddes. 

Ingen kommer någonsin förstå eller kunna sätta sig in i vad man går igenom för helvete. Hur man alltid kommer vara rädd att förlora nästa barn. Hur det skär i ens hjärta varenda gång man dras tillbaka i minnena från beskedet, förlossningen, begravningen. 

Samtidigt som man känner lyckan över att få ha träffat sitt barn. Att fått bekräftat att självklart skulle han se ut som han gjorde. Jag är inte bitter. Men jag önskar att folk visste mer om IUFD eller PSD. Att folk var mer informerade. Att man fick veta att ibland händer sånt. Istället är man chockerad förmodligen för livet. 

Samtidigt som man bär på en oändlig sorg så bär man på en obeskrivlig kärlek. framförallt saknad. Jag önskar så så att jag hade vetat mer om livet, istället lär man sig något nytt varenda dag. Något som ibland ärrar en för livet.

Ibland brister det. Och det får det lov att göra. saknaden sliter oss isär, men kärleken håller ihop oss!

SAKNAR DIG SÅ FRUKTANSVÄRT MYCKET, MAMMAS ÄLSKADE GOSSE! ♡