Återigen kommer livet sättas på paus. Onsdag. Då ska jag opereras för fjärde gången, förhoppningsvis för sista gången. Jag kan dock inte hindra mig själv från att oroa mig. Även om jag återhämtat mig nästan helt fysiskt från allt jag varit med om. Psykiskt är en helt annan femma. För jag drömmer. Om mörker, om en mörk figur med huvudet dolt, som viskar mitt namn, ljudet av en klocka som tickar i normaltakt, i drömmen hör jag hur min puls justeras i takt med klockan, som långsamt saktar ner för att slutligen abrupt stanna och så hörs ett ihärdigt tjut…, vilket jag endast kan beskriva som ljudet av en hjärtmonitor som inte längre kan plocka upp hjärtats rytm. Det är då jag vaknar… kallsvettig, andfådd, spänd, livrädd. Andra nätter är helt fria från drömmar tack och lov, men det är väl kroppens sätt att visa att det jag varit med om inte är något av det normala. Helt ärligt när allt detta började så var jag inte säker på att jag skulle ta mig ur det levande. En sak är säker dock, om nu inte depressionen kunde ta mig, så ska inte det här heller få stoppa mig.