här är 6 låtar som betyder fruktansvärt mycket för mig.
Rösten, texterna, musiken - you name it. Stiftelsen gör det om och om igen, räddar mitt liv.

jag är så jävla besviken. Så less. Jag är så arg och trött på att alltid göra fel. Att alltid ha fel.
Att jag alltid tror det bästa och att min naiva dumma jävla hjärna alltid tror att folk vill en gott.

och snälla säg att det inte bara är jag som vaknar mitt i natten med panik upp över öronen och en så stor klump i magen att jag inte ens orkar resa mig ur sängen och tar jag mig väl upp så faller jag som en fjäder ner på golvet dränkt i mina egna tårar.
Snälla säg att ångesten är en ovän som hela tiden försöker att bli min vän, som försöker komma överens trots att vi har delade åsikter om exakt allt. Att det ångesten ser är det jag inte vill se. Att ångesten är min stora kärlek, att det är den som ser allt det dåliga och allt den vill är att jag ska se det och acceptera det. Som när man inte tycker om något med sig själv men det finns alltid någon som älskar just den delen av dig.

och påtal om att inte tycka om en del av sig själv. Just nu hatar jag vartenda del av mig. Jag är så arg på mig själv för att jag låtit mig tro att jag varit stark i allt som varit men innerst inne har varje liten del av mig varit något slags ihåligt fjärilsland.
Jag har varit så tokig i livet och gått bananas på allt som kommit i min väg. Jag har för första gången vågat ta risker. Risker som nu förstört varje del av den jag är.

Jag brukar kunna svetsa ihop mina tankar i en text men tyvärr kommer det här bli lika splittrat som jag är i dagsläget, ord kommer inte flätas ihop till en snygg poetisk mening. Det jag känner inom mig är sånt jag inte känt på flera månader, det är känslor jag aldrig trodde skulle komma tillbaka, känslor jag önskar att jag skulle få slippa känna. Överhuvudtaget hade jag hoppats på att slippa känna allt jag känner men livet är ett helhjärtat försök i att ständigt hitta lycka. Något som också är ganska korkat, att leta, eller att tro att man ska hitta lyckan genom att sträcka ut handen åt någon som råkar stå i vägen.

Det är iallafall tabben jag gjort. Eller risken jag tagit - Sträckt ut båda armarna åt någon som valt att ta tag i båda mina händer och dra mig rätt ner i skiten. Vanligtvis hade jag skrattat åt hela grejen, det har varit min utväg innan, att först bli besviken och sen skratta och vandra vidare,

men det funkar inte. Det går inte när jag står och stampar på samma ställe utan något vidare framsteg. Jag är så jävla svag.
Förut har jag skrattat och låtsas som ingenting, men Juli har inte varit någon bra månad.

Eller, jo. Den har gett mig dom absolut finaste minnena och den har påmint mig om allt fint här i livet som man måste ta vara på, men Juli, om du hade varit en person hade jag hatat dig. Innerligt. För all smärta denna månad gett mig. Alla upphopp om vi ska kalla det så, sveket inom mig varje gång jag velat ge upp och folk bara har låtit mig. Utan protest.

Jag vet inte om jag är det stora problemet eller om jag bara råkar träffa helt fel jävla människor alltid. Folk som utnjytjar varje liten svaghet man kan se i mina försiktigt blinkande blågröna ögon, för jag vågar fan knappt blinka längre. Man kan inte ens vända sig om förrens någon hugger en i ryggen, och sen frågar dom varför man blöder..

och inte fan försöker jag hitta något som dämpar såren, nope. Ikke. istället plågar jag varje liten hjärtmuskel i mig med att läsa igenom gamla konversationer med personen i sig, tittar bilder och så ligger jag, ja, jag ligger i min säng hela tiden och väntar på att motsatt individ ska behöva mig lika mycket som jag behöver hen.

men det kommer inte hända, och det suger att veta. Det suger att jag hela tiden låter mig påverkas av allt negativa som händer och så glömmer jag helt bort att gå min väg, den vägen som jag innerst inne vet är den bästa för mig. jag låter mig själv hela tiden påverkas av alla andras val, inser ni svagheten inom mig? Tjejen som aldrig tagit åt sig av vad alla andra tyckt, jag som alltid haft min egen vilja och mitt eget egentligen kloka tänkande. Det finns inte i dagsläget och jag känner mig så inlåst.

Igårkväll grät jag framför den personen som sett mig växa dessa månaderna, jag grät och sa att jag inte längre ville stå där jag står. Att jag inte vill vara i det som är nu. Svaret från denne person efter att ha lyssnat på det jag ville säga var "jag förstår dig, jag förstår att du är trött. Du har varit stark så länge"

Ni förstår inte alls mycket av vad som händer i mitt liv, jag förstår inte allt själv. Varför just jag.
men det kanske är meningen, att man inte ska veta, att varje gång man går vilse så öppnas hundra nya vägar med tusen nya möjligheter och kanske leder det till att man går vilse igen, vad vi aldrig får glömma är att man lär sig av allt som händer. Vi går aldrig ifrån ett nederlag tomhänta, varje äventyr fyller oss med nya lärdomar.

och kanske är hela denna grejen, kanske är min sena tonår en sån grej i livet som jag kommer se tillbaka på om några år och tänka att "fan, jag var en stark tjej ändå, jag tog mig igenom det." för det tänker jag göra. Jag tänker sträcka på mig och ta ett steg åt sidan. från och med nu ska jag gå min egen väg, och kanske måste jag klättra över stenar och snubbla på grenar, kanske krävs det lite skrapsår för att sen kunna se tillbaka på ärren och veta att varje motgång var ett ett steg bakåt och två framåt.

jag önskar jag kunde beskriva helhjärtat, detaljerat och bokstavligt för er vad som försigår i mitt liv, men man får inte. Man får inte berätta såna saker. Huvudsaken är att dom som bör veta vet. Jag önskar också att jag hade mod nog att berätta för dom som gör mig illa att det inte är okej, att man inte får göra så. Att det gör ont, i varje liten del av mig. Men sånt får tina bort med tiden. eller rättaresagt, tiden får läka sår.

♥