från mitt knappt ihopasatt hjärta vill jag säga förlåt, för att jag inte kunde vara den för dig som du ville vara för mig, förlåt för alla gånger du hoppats på att jag ska ha ändrat mig för att jag stannat kvar i vår ömtåliga bubbla som närsomhelst skulle spricka. Förlåt för att jag sprack bubblan. Förlåt för alla gånger du fått sakna mig för att jag varit bortom horisonten påväg in i nästa dag medan du varit kvar där jag borde stått. För alla gånger du kämpat med att vara han, han som jag inte kunde vara hon för. För sanningen är nog den, du gav mig allt. Men jag behövde något annat. Det är det sjuka, att man har allt i sina händer, en hel värld, någon annans värld. Ändå saknar man en annan planet. Så förlåt, att jag valde att gå vidare, att jag inte besvarade dina känslor. Och jag hoppas att du en dag hittar hon som vill upptäcka din värld tillsammans med hennes. Och ibland, så träffar man någon, och man faller för vad man har tillsammans med den, men man inser inte att det är känslan och inte personen. Jag tror att jag var i den situationen. Jag var så fast i oss, att jag glömde honom. Och så sparkar verkligheten en i baken. Men jag anser väl att inse att man inte är menade för varandra kärleksmässigt men ändå kan vara kompisar, är en så mycket starkare relation. Så ännu en gång. jag kommer förstå, och jag vet, att det kommer göra ont för dig att se mig, att inte längre få ha mig så nära, det gör ont i mig också, inte för att jag saknar det vi hade, utan för att jag lät min hjärna lura mig så långt. Och att jag lät mig få dig att tro att jag ville så mycket mer än vad mitt hjärta ville. Så förlåt, förlåt att jag fick en så fin kompis att ändra synen på vår relation. Att jag fick dig att tro mer än vad som var möjligt. För mig är inte kärleken viktigast, inte heller pussarna eller kramar. För mig är vänskapen viktigast, den går före allt. Och ibland måste man inse vad som är bäst för båda. Och då är det upp till var och en att hålla hårt eller släppa taget.