för jag minns när jag svimmade i duschen den där kvällen, hur han fångade mitt huvud innan det landande i kakelgolvet och hur jag hörde hans panik, och när jag slog upp ögonen var det första jag fick se hans rädda blåa ögon stirra på mig och resa mig upp, för att sedan torka mig från topp till då, krama om mig och klä på mig. Jag skulle vara en idiot om han inte fortfarande betydde något för mig, för han såg till att jag stod upp i dom allra svåraste stunderna, han slogs emot mitt psyke så många gånger, han sa inte bara att det skulle bli bra eller att jag skulle fixa det, han stod alltid bredvid och gjorde det bra så att jag kunde fixa det. Och det suger att höra ifrån andra "att det kommer bli bra" för ingen bevisar det på samma sätt. Ord blir tomma, meninger försvinner iväg. Han är inte kvar längre, jag är en idiot. För mitt i allt det här, där jag är nu, så behöver jag inte honom. För grejen är den att det var han som startade bråken med mitt psyke. Och nu när han inte är kvar, och mitt psyke bråkar, så är han inte anledningen längre, och därför behöver jag inte honom till att bli sams med det igen. Saken är den att man går vidare, trots allt, så vänder man sig om en dag och allt har blivit ett kapitel i ens liv.