Att köpa en Star Wars-berlock till en kompis son – Är det FÖR mycket?

Jag har en kompis vars son snart ska döpas, och jag har funderat på att ge honom en present. Inte vilken present som helst, utan en liten Star Wars-berlock i form av Darth Vader. Varför just den?För att den klassiska repliken från Star Wars – "Luke, I am your father" – känns som en rolig och passande anspelning, men kanske är det att gå en bra bit över gränsen. Varför det? Jo, eftersom jag teoretiskt skulle kunna vara hans riktiga pappa. För att göra det hela ännu sjukare ska ungen döpas till....Just det; Luke!

Låt mig förklara. Jag var faktiskt tillsammans med Lukes mamma under en kort period strax innan hon träffade Lukes pappa. Vi hade en egen historia, och även om vi inte var tillsammans när hon blev gravid och fick Luke, påminner han om mig på många sätt. Inte minst i sitt utseende – nästan alla tycker att han liknar mig mer än sin riktiga pappa.

Roligt för alla utom Pappan?

Okej, så när jag funderade på vad jag skulle ge Luke i dopgåva, så dök tanken på Star Wars-berlocken upp. Ja, du hörde rätt – en Darth Vader-berlock. För den som inte känner till repliken "Luke, I am your father" – den som numera är en del av det allmänna kulturskråvet – så känns det som en klockren present, eller hur? Lite som att jag skulle gå omkring och vara den "hemliga fadern" som alla tror jag är. För vi vet ju alla att en berlock är precis det man ger när man funderar på pappastatus. Verkligen ingen överraskning här.

Men här är där min inre tvekan börjar kliva fram på scenen, full av självreflektion och lite ångest: Är det för mycket? Jag vill ju inte ge intrycket av att jag försöker spela pappa till lille Luke, även om det faktiskt känns som att han är mer min "son" än någon annans – åtminstone när man ser på hans blick som säger: "Ja, det här är min pappa, jag har mina mamma-pappa-drag." Det här är ju ett skämt som faktiskt får folk att säga saker som: "Ehh, han liknar ju verkligen mer dig än honom, eller?" Och så sitter jag där och småler för mig själv, för om det här var en Hollywoodfilm så skulle jag vara pappan – hands down. Men samtidigt, vi lever inte i en film, och jag är inte Darth Vader. Eller? Eller kanske jag är? Kommer han att växa upp och säga till sin mamma: "Mamma, jag trodde alltid att han var min pappa" och jag står där med en Darth Vader-mask på och skrattar som en galen vetenskapsman?

Så nu, här står jag och undrar om det är över gränsen att ge honom något som får en att fnissa så mycket att man nästan känner sig som en ond styrande galning som tror att han ska komma undan med det. "Oh, här är en berlock till min kanske-somnars pappa… Åh, och den är en symbol för att jag är 'den verkliga fadern'." Men kanske det inte är så konstigt? Kanske Luke kommer att vara den som får ett skratt varje gång någon säger "Luke, I am your father." Och kanske vi alla bara borde göra det till en grej. Och om folk tycker det är för mycket? Ja, då får vi väl köra på med hela "nej, han liknar verkligen inte dig, han har bara din skratt-stil" och hålla fast vid den säkra linjen.

Så där har vi det – min lilla dopgåva till Luke. Det känns helt perfekt... och lite farligt. Men det är ju det där med humor, eller hur? Man måste kunna ha kul även om det innebär att man ibland går över gränsen. Och om inte Luke gillar den, kan han ju alltid sälja den på Tradera om 10 år. Det känns som en vinn-vinn-situation!

I mitt hjärna snurrar ju så mycket samtidigt, så när jag står där och funderar på om jag ska ge Luke en Darth Vader-berlock eller inte, så slår det mig plötsligt – varför inte bara gå all in och köpa jeans till mig själv istället? Och det här är verkligen en hel annan sak. Inte för att det skulle vara något konstigt med att köpa jeans till ett barn, men ibland känns det som att mina jeansköp mer är en terapi för mig än för någon annan. Jag vill ju verkligen hitta det där perfekta paret som gör att jag känner mig både snygg, bekväm och lite som en rockstjärna när jag går ut. För ärligt talat, det är ju jeansen som gör oss till de människor vi är, eller hur?

Så nu står jag här och tänker på alla de där gångerna jag har varit på jakt efter de där perfekta jeansen. Du vet, de som får dig att känna dig som en kombination av både fashionista och kick-ass rebel. Det är faktiskt ganska roligt att shoppa jeans till sig själv. Och det blir ju ännu roligare när du hittar ett par som faktiskt är rätt längd, har rätt passform och får din rumpa att se ut som om du faktiskt spenderar mer tid på gymmet än vad du egentligen gör. Och vet du vad? Jag skulle faktiskt kunna köpa flera par – så jag kan ha ett för varje humör och tillfälle. Så om vi tänker på det här i relation till Luke och hans berlock, så känns ju att hitta "de rätta jeansen" för mig som en fullt rimlig och viktig uppgift. Ibland handlar det faktiskt om att göra saker för sig själv – utan att överanalysera. Och ja, jag kommer köpa dem till mig själv. Jag förtjänar det!