”Jag håller för näsan, blundar och hoppar”

De flesta av oss är vanemänniskor (jag är en av alla), vi håller oss till det vi vet och ogillar förändringar. Dock har jag någon slags hat-kärlek till förändringar. Innan förändringen ska ske mår jag fruktansvärt dåligt – jag är nervös, kan få ångest, vara illamående och känna ett allmänt obehag, för det är helt enkelt läskigt med det okända. Det går ju inte att förutse hur det kommer att bli, tänk om det blir hemskt och pest och pina bara? Tänk om det blir alldeles fantastisk? Just därför hatar jag den där känslan innan, känslan av ovisshet och skräck. 

Så kommer den där förändringen, i mitt liv har de stora förändringarna främst handlat om att flytta och påbörja något helt nytt. Som när jag 2013 flyttade hemifrån för första gången och gjorde det rejält dessutom, för jag flyttade till USA. Eller när jag hösten 2014 kommit in på utbildningen som jag idag går och då skulle flytta till en ny stad och dessutom börja skolan igen. Eller som när jag nu i höstas åkte på en utbytestermin till Manchester i England. Alla gånger har jag haft den där känslan av ovisshet och skräck innan. Kommer ni ihåg när man var yngre och stod där på treans trampolin i badhuset, hur rädd och nervös man var? Där stod man i säkert 10-15 minuter, dividerade fram och tillbaka med sig själv (och sina vänner) om man skulle ta det där klivet ut och hoppa ner i det okända. Precis den känslan har jag haft innan det har varit dags för en förändring. Sedan kommer man fram till det där beslutet uppe på treans trampolin – håller för näsan, blundar och hoppar. Likt känslan av att hoppa från treans trampolin, har också alla gånger den där förändringen jag varit så rädd för visat sig vara alldeles fantastisk. Och där kommer kärleken. Kärleken till att upptäcka och uppleva något nytt, möta nya människor, se nya platser, upptäcka nya sidor hos sig själv. 

Sedan kommer hatkänslan igen, för allting har ju ett slut och plötsligt ska man tillbaka till det man ville komma ifrån. Plötsligt ska man säga hej då till det som blivit ens vardag och ännu en gång vet man inte riktigt vad som väntar. Dock har det, iallafall för min del, infunnit sig en enorm känsla av stolthet efter varje förändring, precis som den där stoltheten efter att jag hoppat från treans trampolin. Det gick ju bra och jag klarade av det alldeles galant och även fast jag var fullkomligt livrädd så gjorde jag det! Det är viktigt att veta att det kommer inte alltid att vara en spikrak väg, det kommer att vara upp- och nedgångar, men utan motgångar kan man inte heller växa.

Likt den beroendeframkallande adrenalinkicken man får från att hoppa från treans trampolin, så tror att jag gillar den där kicken som kommer efter den där förändringen jag tagit mig igenom och känslan av att klara av något som varken jag, eller kanske någon annan, trodde att jag skulle klara. För i slutändan, oavsett hur rädd jag är för förändringar och det okända, så är rädslan för att fastna och stå still på samma ställe resten av livet större.

Text: Malin Gustafsson, Borås