Fick tidigare i januari en kommentar här på bloggen som antydde att jag "gav upp" och var för lat för att orka "kämpa" för det jag vill och att jag helt enkelt valt fel yrke osv. Det fanns mycket antydningar i kommentaren och har på känn att det är samma person som en gång tidigare kommenterat i samma stil här på bloggen. Kommentaren var såklart anonym, och jag lät innehållet i kommentaren gå ut lika snabbt som det kom in (efter att jag såklart skrivit ett svar på kommentaren). Varje gång jag får sådana kommentarer på bloggen blir jag lika förvånad över att folk faktiskt orkar hålla på så, kommentera skit på andras bloggar, seriöst?

Det som störde mig mest var nog kommentaren om att jag "liksom inte beredd att kämpa i ens en månads tid för att sedan få arbeta med önskade arbetsuppgifter? Vilken dedikation du verkar ha för ditt arbete.". Ja som ni ser så verkar denna människa anse att hen känner mig, vet hur branschen fungerar och hur mycket arbete och energi jag har lagt ner i min utbildning och min framtid. Intressant. (Denna kommentar kom på inlägget om att jag skall jobba på Åland i sommar).

Lågstadiet och högstadiet var lätt för mig, jag hade aldrig riktigt svårt i något annat ämne än finska. Mamma brukar säga att jag kom "lätt undan", för jag spenderade aldrig någon större tid på läxor eller att läsa på prov men klarade mig med rätt bra vitsord ändå. Sedan började jag gymnasiet och det var då läsandet för min del fick börja på riktigt. Mina vitsord där varierade allt från underkänt till fulla vitsord, det berodde helt på ämnet och vilken motivation jag hade till att läsa just då. För det är ju just det med mig, har det inte varit ett ämne som intresserat mig så har jag inte brytt mig helt enkelt. Visst skulle jag ha kunnat ha bra vitsord i historia om jag faktiskt skulle ha läst till proven. Men istället visste jag att jag aldrig kommer ha användning av ämnet (annat än till allmänbildning) så jag läste inte till proven och klarade mig igenom kurserna just och just. För mig räckte det dock, jag hade inte dåligt att vara över de vitsorden och kurserna, utan satt istället min tid på de ämnen jag faktiskt var intresserad av och skrev därför bra vitsord i de kurserna istället.

Efter gymnasiet tog jag ett mellanår och backpackade med Sofia, lärde mig mycket om både mig själv och livet. Resten av året fick jag ta det lugnt och ladda batterierna inför att inleda högskolestudierna. Mitt mellanår är nog något jag aldrig aldrig aldrig skulle välja bort. När studierna började så var jag taggad och utvilad, medans andra hade slitit hela året eller sommaren med att jobba.

Högskolestudier är något helt annat än gymnasiet, fick jag lära mig rätt snabbt. I gymnasiet satt fokuset på att lära sig det som stod i boken, pärm till pärm. Medans det i högskolan inte gick att läsa en bok från pärm till pärm då man hade tio eller fler böcker med till tenten. Jag kan än idag inte säga att jag någonsin haft det svårt i skolan. Gymnasiet gav en jättebra grund att stå på, jag kan skriva uppgifter och läsa till tenter utan att det känns helt överväldigande, allt tack vare att det var vardagen i gymnasiet. Jag sköter mina uppgifter i tid, oftast är de inlämnade i förtid och jag klarar mina tenter. Fortfarande har jag mycket varierande vitsord, det finns allt från ettor till femmor, men det beror både på intresse och hur mycket tid jag har att förbereda mig inför tenten. Ibland har man tre tenter på en vecka plus tre skrivuppgifter, och då gäller det att prioritera (iallafall för min del). Jag tar ingen stress över att jag kanske har en två i en kurs som jag skulle ha kunnat skriva bättre i, för i en annan kurs kanske jag har en femma istället. I allmänhet anser jag mig vara rätt så aktiv och insatt i studierna, trots att det kanske inte alltid verkar så. Huvudsaken är att jag lär mig nytt hela tiden, känner att jag behärskar det både i teorin och praktiken. 

Nu har jag snart gått 16 år i skola, det är över halva mitt liv. Jag har snart en högskoleexamen i handen och ett yrke jag är stolt över. Dessutom har jag alltid skött mina studier och min skola själv, jag har inte haft något äldre syskon eller en förälder i branschen att vända mig till för att få hjälp om jag funderat något angående studierna eller studiernas innehåll. Jag har gjort det själv.

Jag är stolt över mitt blivande yrke och jag vet att jag valt rätt bransch. Därför känns det otroligt provocerande när en främmande människa kommer och kommenterar motsatsen. Personen i fråga har tydligen inte ens någon kunskap inom branschen då hen tyckte att jag saknade engagemang för mitt arbete då jag var till Åland och jobbar som hälsovårdare istället för Norge och jobbar som först närvårdare i någon månad så att jag sedan kan jobba som sjukskötare. För er som inte är bekanta med branschen så blir man närvårdare i yrkesskola, alltså på samma nivå som gymnasie. Som närvårdare jobbar man mest med grundvården (tvätt, förflyttning, matning osv.). Sjukskötare blir man på en yrkeshögskola (högskolenivå), och då jobbar man mer med medicinering, sårvård, rehabilitering och en massa annat, men i huvudsak så jobbar man med sjuka människor. En hälsovårdare är också utbildad på en yrkeshögskola, men går ett halvt år längre än sjukskötare. Som hälsovårdare jobbar man med friska människor, i förebyggande syfte för att hålla med friska och förebygga sjukdom. Alla dessa tre (och många andra) yrkesgrupper är nödvändiga och viktiga inom vården för att det skall fungera, inget är bättre eller sämre. Vi har alla själv valt vad vi vill jobba med och vad vi trivs med. Jag vet att hälsovårdaryrket är min grej, men kan även tänka mig som sjukskötare. Närvårdare har jag redan jobbat som i två år och jag är inte intresserad av att jobba med som det mer, om jag har andra möjligheter.

Jag kommer få både sjukskötar och hälsovårdarkompeteserna då jag får examen. Jag får alltså jobba som både och, och vill jag så kan jag även jobba som närvårdare. Men varför skulle jag ta emot ett jobb i Norge, var jag skulle jobba "under" mitt eget yrke, för att sedan få jobba som sjukskötare om jag har möjlighet att jobba som hälsovårdare (det jag faktiskt är utbildad till och vill jobba med)? I båda fallen skulle jag behöva ta mig från Åbo för att jobba, men i Norge skulle jag inte ens jobba med de uppgifter jag vill jobba med mest av allt? Ologisk kommentar denna anonyme person lämnade alltså.

Det blev ett väldigt långt inlägg det här. Men min point är den - låt ingen trampa ner på dig, ta ingen skit. Ingen vet hur mycket/lite du har jobbat och slitit för något, vare sig det är ett jobb, studierna, hälsan eller något annat. You do you och låt alla negativa människor leva i sin negativitet och ensamhet.

- Amanda