När jag var hemma sist såg jag Tarkovskijs film Spegeln. Pappa hade tjatat länge på att jag skulle se den (han sa att jag skulle älska den) och lyckligtvis blev det nu av. En långsam, fragmentarisk och helt fantastisk film som var en installation, en konstutställning, ett historiskt dokument och ett fotografiskt mästerverk i ett. Vatten som droppar och rinner, starka vindar som i ultrarapid river sig igenom skogen, en rödhårig flicka med torra läppar. Alldeles för unga pojkar i alldeles för hårda militärläger, fåglar som bryter sig igenom glasrutor och speglar i alla vrår och hörn. Konstreferenser överallt och nya, dolda, att upptäcka nästa gång. Stilleben som faller samman, barn med rakade huvuden, hus som brinner och ett långt rött hår uppvirat i en flätad knut. En fullkomligt magisk scen när en kvinna tvättar sitt hår som är en vibrerande hybrid mellan japansk skräckfilm och en dröm målad av Dalì. Bilder som slog mig rakt i magen. Kärvt, stillsamt, mörkdramatiskt och bländande vackert.

Se, se, se. Det är den bästa kontrasten till vårt flimrande höghastighetsliv,