Har ni någonsin haft den känslan? Då man öppnar upp sig helt och hållet för att sedan bli så fruktansvärt sårad?

Känslan av att bli det både fysiskt och psykiskt är en av det värsta sakerna som finns här i livet. Ännu värre är det om det är svårt och glömma det som hänt. Ofta drömmer jag drömmar som jag önskar att jag kunde släppt taget om för länge sen. Men det är lustigt nog något som håller det kvar. Hur man än gör i livet som kommer det alltid finnas människor som kommer vilja såra dig, men försök då istället att omringa dig själv med personer som du vet älskar dig för den du är och inget annat.

Ja, ännu en gång ber jag om ursäkt för att jag inte hunnit blogga så mycket. Men som vanligt finns ofta inte inspirationen till det.

Just sitter jag och väntar på mamma så vi kan sätta upp julbelysningen utomhus. Det är ju trots allt första advent på söndag. Den här hösten har gått förbaskat fort. Men så är det ju numera. Allt bara svischar förbi. Det är knappt man hinner känna efter i varje årstid längre innan den är över.

Vi hade en helt otrolig första sommar och höst här ute med mycket skratt men även lite gråt. Det här stället kommer alltid hålla en speciell plats i mitt hjärta. Så mycket som hänt här, så fina kvällar som man hade i somras, så många mysiga pratstunder inne i den lilla stugan. Oavsett var jag än kommer befinna mig så kommer jag alltid kalla det här mitt hem. För det är precis vad det är. Minnena ersätts av nya men jag kommer alltid kalla det här stället för mitt hem.