Hej dagboken! Det har dröjt ett tag sen sist jag skrev i dig. Men sen dess har det ändå pågått genomgång av livet i mitt huvud, det har aldrig varit tyst därinne. Sitter just nu med en kopp kaffe här vid sidan om mig och fingrarna knappar på tangentbordet som lyser i olika färger. Det är ju från början P´s laptop jag sitter och skriver på, som han köpte precis innan vi träffades för att spela på. Livet har sen det förra inlägget varit otroligt jobbigt, det har varit många känslostormar och daglig ångest över bröstkorgen. Jag har känt mig stressad och frustrerad, ledsen och arg. Dagarna har mestadels känts pissiga och deppiga, viljan att motiveras har varit lättare att slå ned än att omfamna. Och det kan jag inte riktigt finna något svar på varför det varit så, något som också gjort det jobbigt för mig eftersom det inte i då fungerat att försöka lösa. Idag, ja jo såklart känns det fortfarande lite halv deppigt med ändå betydligt ljusare och lite lättare att släppa in de positiva och motiverande tankarna. Och det är ju skönt! Är väldigt tacksam för min man som verkligen förstår vad jag kämpar med och låter mig få ha mina episoder, han låter mig liksom få vara i fred tills jag lugnat ner mig och själv visar initiativ till att prata om det eller låta honom komma till mig. Under tiden sedan förra inlägget har jag kommit fram till att mycket av min personlighet och/eller anledningen till att jag är som jag är, har mycket att göra med hur jag växt upp. Min barndom och mina år som ung. Ni som känner mig vet ju om att pappa Lasse som är i himlen inte är min biologiska pappa utan kom in i mitt liv när jag var två år gammal och tog sig an rollen som en pappa. Han behandlade mig som sin dotter och skulle aldrig få för sig att se det på något annat vis än så. För mig har han och kommer alltid vara min pappa och jag är evigt tacksam för alla hans år på jorden.  Lasse, pappa, han var livets bästa människa. Den biologiska pappan var en ond människa.