Denna dag ett liv. Skratt. Många skratt. Varm magkänsla. Fysisk aktivitet. Rolig fysisk aktivitet. Tänkvärda ord. Ord som berör och ord som stör. Så en dipp. Djupt ner. Den var mörk, sorgsen och lika oförståelig som alltid.

Trodde i min enfald att jag skulle klara mig. Slippa undan klorna som pressar ihop mitt bröst och får mig att kippa efter luft. Trodde det var över.

Men i det mörka obeskrivligt ofattbara sorgliga fanns han där. Höll mig över ytan.

Så jag tog några simtag och tog mig upp igen.

En dag. Ett liv. Ett nytt liv. Ett liv där jag inte längre är ensam.

I kväll är jag helt ensam hemma. Det kan vara skönt med en kväll för sig själv. Jag har ju alltid varit sådan att jag har uppskattat min egentid. Men sedan jag träffat Anders har jag inte alls haft det behovet. Kanske för att jag har varit så himla nykär eller för att det inte är"jobbigt" att vara hemma tillsammans med honom. Rätt mysigt faktiskt. När jag väl kan slappna av och bara vara. Men som sagt, ibland kan det ändå vara skönt att vara helt själv hemma. Som idag, efter en hektisk dag på jobbet. Så jag städade och käkade lite mellanmål. Passade på att ligga och läsa lite...det har jag svårt för att göra när Anders är hemma av någon anledning. Men så blev jag trött och slumrade till någon timme. När jag nyss vaknade så var det inte ett dugg skönt att vara hemma själv.

Tasar omkring, ruggig och hungrig i mina katt-tofflor och otrivs. Känner mig som en främling i mitt eget hem.

Det är tyst och kallt. helt plötsligt får jag en känsla av att det här inte riktigt känns som mitt hem. Känns mer som jag är på besök. Konstigt. Runt om mig finns ju så mycket av mig. Mina saker, min stil och min inredning. Har ju ta mig tusan snart stylat om vartenda rum i det här huset. Målat väggar och bytt ut gardiner. Men ändå.

Är det för att jag för 1.5 år sedan flyttade in i ett fullt färdigt hem. Ett hem som han har bott och levt i tillsammans med sina barn och sitt ex i många år? Är det det?

Det beror ju absolut inte på att han inte har släppt in mig. Herregud, arma karl, har väl snart inte en pryl kvar här från sitt tidigare liv. Livet innan mig!

Så vad beror det på? Funderar på hur det har varit tidigare i mitt liv. De andra gångerna när jag hr blivit sambo med någon. Det har ju faktiskt hänt två gånger förut.

Kom  fram till att det har varit annorlunda. Visst jag flyttade "hem" till dem också, men bara för ett kort tag. Bägge gångerna köpte vi ett gemensamt hem sedan. Ett gemensamt nytt projekt.

Så vad betyder då den här känslan? Att jag inte trivs här? Nej absolut inte. Jag trivs mycket bra! Är det här mitt hem lika mycket som det är Anders och hans barns hem? Om jag skulle fråga Anders, så Ja självklart.

Men om jag skulle fråga mig själv, njaa. Osäker. Det är mitt hem också men det är inte mitt hus. Jag kan ha tankar och funderingar på vad vi borde göra med det, eller vad jag skulle vilja göra men jag har inte majoritet att besluta något. Det har han.

Knepigt det där. I ett förhållande är det ju alltid så att man fattar alla beslut, iallafall de lite större och kostsammare tillsammans. Självklart. Men om den ena har majoritet i beslutsfattandet då blir det knepigt.

Vill bara förtydliga att detta inte är något som min älskade sambo själv har sagt eller ens håller med om, det är bara min känsla. Jädrigt dum känsla det där!

Nåja, det där löser sig nog så småningom. Kärlek finns det gott om i detta hem iallafall <3