Krig

Kan man känna krigströtthet även om man aldrig varit i närheten av ett krig? Jag tänkte tanken någon gång i höstas, tror jag. Det går naturligtvis inte att jämföra det med den förtvivlan och vanmakt man måste känna när man bor i en krigszon och dagligen och stundligen tvingas leva – eller dö – med krigets elände, men det jag kände var en slags trötthet över att varje dag höra på nyheterna om bombningar, död, förstörelse, skadade, drönarattacker, strider etc etc. Det kändes så meningslöst med allt detta dödande och all denna misär de som ändå överlever tvingas leva i. Förstörda hem, förstörda drömmar, familjemedlemmar och vänner borta. Kan det inte bara sluta liksom? Det var då mycket om framför allt Gaza och Ukraina och varje dag var det något nytt elände, nya rapporter om dödade och skadade, nya bilder på städer helt eller delvis i ruiner, människor utan hem, hunger, sönderbombade sjukhus o.s.v. o.s.v. Terrorstämplade Hamas attacker mot den där festivalen och annat i Israel den 7 oktober 2023 var fruktansvärd och brutal på alla sätt, men det har verkligen Israels vedergällningar i jakten på terrorister också varit. Gaza ser på bilderna därifrån nästan ut att vara jämnat med marken och med så många oskyldiga människors lidande där är det svårgripbart. Konflikten är komplex och jag är för dåligt insatt för att ta ställning. Jag vill bara att allt detta meningslösa krigande ska ta slut. Och samma med Ukraina. Över tre år har gått sedan Ryssland med Putin som anförare inledde sitt anfallskrig mot grannlandet. Även i det kriget så mycket förstörelse och lidande, så mycket meningslöst dödande. På båda sidor förstås. Döda och skadade. Man känner sig uppgiven när man hör rapporterna även om man är långt ifrån där det sker. Och det bara fortsätter ju, trots ibland löften om vapenvila. Som igår, en titt på rubrikerna på SVT Play: ”Minst 22 dödade i israeliska flygattacker” och ”Här slår raketerna ner i Kiev”. Det tar aldrig slut. Ibland känns nyheterna värre än andra gånger och för fem veckor sedan hade jag hört om ännu en attack i Gaza. Jag lade på Facebook ut en, tycker jag, talande bild på tomma gungor på en lekplats och skuggor som visar barnen som skulle ha funnits där. En stad i ruiner bortom gungorna. Jag lade ut bilden med texten ”Ser på Rapport. 400 döda i Gaza, 130 av dem barn. Den här bilden är talande.” Jag påmindes om det när jag lite drygt två veckor senare i Ulf Lundells bok En öppen vinter läste hans reaktion på något liknande som hänt då när det skrevs (boken kom ut 2010): ”707 döda i Gaza. ’varav 219 barn’”. Samma del av världen och samma reaktion, bara andra siffror. Det känns lite extra när det är barn som får sätta livet till. De har inte gjort något ont i allt detta, oavsett på vilken sida av en gräns de råkat bli födda. Jag vet inte om man vågar hoppas på det, men det åtminstone pratas ju i termer av vapenvila nu. Samtal förs på olika håll, försök till förhandlingar görs. Men blir det till slut fred och varaktighet i det? Krigströttheten måste vara ofantlig hos många som är mitt uppe i dessa fasor som allt i vapenskramlandets spår fört med sig. ”Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris? Är vi alldeles säkra på det, att det värsta av allt är krig?” sjöng Mikael Wiehe en gång i tiden och Imperiet gjorde låten tillsammans Wiehe och Björn Afzelius på ANC-galan för i höst 40 år sedan. Det måste man väl ändå tycka. Krig kan knappast vara eftersträvansvärt. ”War – what is it good for?... / ...War – friend only to the undertaker” som Edvin Starr sjöng. ” Jag känner att jag bara vill ha ett slut på allt detta meningslösa dödande och all förödelse. Tack för ordet.