Innan jag visste så tänkte jag att det skulle hända. varför? För att det börjar bli till en rutin nu eller för att jag har en cynisk inställning till det. Eller är det för att jag är så osäker på mig själv, inte mig själv, bara på att någon ska kunna vilja ha mig.

Jag kan inte riktigt tro på det. Om jag själv inte tror på det hur ska någon annan kunna göra det då?

I går, innan jag visste så kände jag på mig det. Jag visste i min mage att det var så. Men mitt hjärta ville något annat och tvingade magen till att blunda och se åt andra hållet.

Igår  hade jag redan en plan för hur jag skulle hantera det. Men det gör det inte lättare att hantera för det. Jag tänkte att jag kanske är dömd till att vara olycklig. Har varit det väldigt mycket i mitt liv. Är det något jag vill, omedvetet?

Mår jag som bäst då mitt hjärta gråter och livet rämnar? I så fall, vad i helvete är det för fel på mig!!!!??

Styr man sin egen lycka?

Eller är det så att man inte kan lägga sin egen lycka i händerna på någon annan? Det som jag gör, hela tiden. Man kan inte styra över andra människor. Även om det skulle vara extremt skönt. Förtrolla någon så den får rätt känslor för en.

Behöver jag en annan människa i mitt liv för att bli lycklig? Ja, jag tror det. Just idag tror jag det. Idag när regnet strilar ner, det är tyst och grått och jag är nydumpad av världens underbaraste kille.

Men man kan inte lägga sin egen lycka i händerna på någon annan.

Jag beundrar dem som säger att de mår bra själva. Som är nöjda med sitt liv i ensamhet.

Jag är inte ensam. Jag har så många fina människor i mitt liv. Mina barn, mina vänner, mina kollegor och min familj. Men när sorgen är stor och man bara vill bli omfamnad och älskad av den där speciella personen då är man ensam.

Jag har tidigare sagt att jag hellre är ensam själv än ensam med fel person. Just idag, vette fan.