Det är min andra dag som jag utför min praktik som sjuksköterskestudent. Jag går tillsammans med en klasskamrat i kirurgi avdelningen specificerat inom kärl samt urologi sjukdomar och hittills trivs jag jätte bra! Inom programmet är det vanligt att man är två som går tillsammans och lär sig, därav läggs en större vikt inom peer learning, förmodligen för att avlasta litegrann på vår handledare. Med det sagt, vid frågor samt oklarheter behöver jag vända mig till min klasskamrat. Eller om det är något jag kan utföra som min klasskamrat inte har någon aning om så är det mitt ansvar att vägleda.  Vissa hamnar med klasskamrater som man inte riktigt kan komma överens med, eller handledare och det kan ske i princip överallt. Som tur så är jag tacksam över att jag hamnade på en icke - toxic avdelning. Jag och min klasskamrat befinner oss däremot inom olika erfarenhetsnivåer, vilket leder till att jag oftast inte kan vända mig till henne när jag har frågor osv, men eftersom jag nu har lärt mig att själv ta tag i saker och ting under min tid som jag har studerat har det inte varit en hinder. Nu är alla olika, vissa är mer initiativtagande och vissa är mer försiktiga. Vanligtvis så gillar jag inte att leda eller ''ta plats'', men jag hoppar in om ingen annan tar den rollen och med tanke på mina svårigheter med att delegera har det ändå gått bra. På min tidigare praktik behövde min handledare pusha mig och nu är det mer att jag behöver pusha min klasskamrat för att jag vill att hon är mer bekväm med omvårdnad och annat medicinskt som vi utför. Däremot, just idag har jag inte riktigt lagt fokus på hennes inlärning. Jag behärskar redan omvårdnaden, men idag var jag alldeles för trött. Dessutom har alla eget ansvar i slutet av dagen. Så idag var en sådan dag där jag känner att jag fick springa runt och utföra massa undersökningar, datainsamling, rapportering osv. Vi hade även en jätte duktig uska som var med och förklarade hur deras rutiner går till. Otroligt pedagogiskt! Och jag uppfattade även att min klasskompis var lika trött som mig, vilket är vanligt på dag två med massa intryck.  Det är viktigt för mig att ge utrymme då det är lätthet att personen som vet mer tar mer plats och tillåter inte den andra blomma. Det är nog det svåraste jag har haft att göra med hittills, då jag ger det utrymme, men det krävs också att hon tar initiativet, sen är det även viktigt att påminna sig själv att det bara är dag två och vi alla fungerar olika. Men detta är lite tankar kring peer learning experience. Det är mycket ledarskap, kommunikation, vägledning och massa annat som sätter sig på spel. Mina andra vänner befinner sig i obalans pga erfarenhetsnivåerna, vilket som sagt leder till att den andra tar mer plats. Vissa väljer att vara inkluderande och andra bara kör över, tyvärr. Och jag vill verkligen inte vara en sån, för det är självisk och inte en version jag vill ta del av!  Vi har fått utföra PVK på våra fina kollegor och det har gått super bra! När man utför nya praktiska moment på riktiga människor så brukar man alltid känna en adrenalinrush, nervositet osv. Personligen vet jag inte om jag är för trött eller om jag känner mig trygg, men jag har inga oroligheter hittills som tur! Vissa som redan behärskar omvårdnaden behöver inte utföra en vecka med uska, utan hoppar direkt in med ssk. I vårt fall gissar jag att det blir en vecka med undersköterskorna. Vi hoppar däremot mellan ssk och uskorna. Eller, ska inte ljuga det är snarare jag som per automatik går dit för att jag behöver mentalt stimulering av att lära mig något nytt haha, men det är en sådan flow så det passar utmärkt!  På grund av min erfarenhet, särskilt inom geriatriken så känner jag mig bekväm av att ta hand om de äldre. Jag är van vid alla dessa vitala parametrar samt hur det skiljer sig enormt. Idag hade vi en patient med temp på 35,9. Det var inte illa egentligen, men man tänker då i detta fall att det inte är illa då 37 grader är referensvärdet, men i detta fall förklarade jag att det handlar om helhetsbilden på patienten samt att det är viktigt att meddela detta vidare för att sedan utföra en till temp tagning framöver och att man även behöver gå tillbaks till journalen för att se hur patientens värde vanligtvis ligger på för att sedan avgöra om det är en avvikelse. Så man behöver alltid bolla med klasskamraten och förklara hur man tänker och varför, så hon också kommer in i tänket och lär sig.  En incident som skedde igår som jag vill dela med mig, då det var pga den incidenten som jag hörde mig själv säga ''jag valde rätt yrke'' haha. Det var lite kaotisk igår på vår första dag då uskan vi skulle med redan hade en uska inlärning på en student och hon blev överväldigad förståeligt nog, så hela den dagen fick vi tyvärr hoppa till olika ssk och tillbaks till undersköterskan. Som tur så gick det väldigt bra. Det är en liten team och fasta personal! Vi hade en ung 35 åring med tre pvk infarter som skulle bort då han skulle hem och undersköterskestudenten skulle ta bort dessa, så vi fick följa med. Hon visade hur hon tog bort ena och plåstrade om. Sedan skulle jag utifrån peer learning vägleda min klasskamrat hur man tar bort en pvk. Egentligen så är det bara att dra av, men igen hon behövde bli lite bekväm i utförandet. Medans hon mentalt förbereder sig så kan jag inte stå still ofc. Sedan säger patienten ojojoj, nu blöder jag lite överallt och jag vänder mig om ser hur blod har runnit ner på täcket, armen o hela skitet. Mind you att jag scannar av allt i milisen, men för att ni ska förstå går jag in i detalj Jag märker att min vän har fryst till och uska studenten med så jag rycker in, tar en papperstuss och pressar det mot handleden samtidigt som jag håller upp armen och ber om ny omläggning och papper att torka med sedan frågade jag om han tar blodförtunnande, vilket han inte gjorde men det flödade som fan för att vara så ung som han var kände jag. Så detta skedde och jag höll lugnet under hela tiden, vilket smittade av sig till patienten. Man kunde känna hans tillit på att jag kan mitt skit. Det är obeskrivligt haha. har aldrig riktigt upplevt det. Efteråt har jag reflekterat givetvis. Jag älskar när jag bara agerar per automatik för det säger mig att kunskapen sitter i ryggmärgen. Sedan har jag alltid vetat att jag skulle passa in i sådana miljöer. Det är skillnad på stress och att arbeta i flow skulle jag säga. Jag är vanligtvis stresskänslig, men ändå trivs jag inom högt tempo. Make it make sense!? Jag tänker vanligtvis lika seg som en snigel och i sådana tillfällen känner jag bara hur mina neuroner avger snabba impulser, haha. Samma dag hände även en annan ''stressig'' situation som min vän fick äran att hantera så det skulle bli rättvist ofc. Vi skulle ta ner patienten till op och ssk med oss var då otroligt stressad. Jag fick snabbt vägleda min vän att utföra en bladderscan sedan skulle hon tappa (rika) patienten. Dvs tömma blåsan med en kateter, vilket hon redan har kunskap om, men hon hade aldrig använt sig av denna kateter eller xylocain. Ssk verkade så stressad att hon suckade till lite då och då, men i grund och botten är hon otrolig snäll! Hon är hård och rättvis, men stressad däremot. Så jag hoppade in och försökte hjälpa henne att föra in den samtidigt som jag gav henne positiv feedback för jag vet hur shit man känner sig i en sådan situation hahaha. Det händer alla, även de duktigaste. Och i sådana tillfällen, om man inte är snäll mot sig själv så får omgivningen vara det. Oavsett om hon nu var klasskamrat eller rent av en främling så är det mitt ansvar att lyfta upp någon när jag ser att det behövs. det är något jag står vid, då jag själv i många situationer har befunnit mig ensam med en självkritisk tankesätt. Jag tyckte hon hanterade pressen mycketmycket bättre än vad jag hade gjort helt ärligt. Otroligt duktig! Jag lär mig mycket av att vägleda, vilket lär bli hennes uppgift snart med!