Det här är mina ord om min långvariga sjukdom som just nu inte ens har ett namn, det är mina ord om en kamp varje dag för att få bli frisk, det är inge sunshine-story och du är framförallt inte tvingad att läsa. Jag skriver detta enbart för MIN skull.Jag har alltid varit en glad, sprallig, rolig och social tjej,jag brukade alltid vara ute och hitta på saker, bl.a träna massor och umgås med vänner.Men i oktober 2008 hände något som kom att förändra allting. Jag blev sjuk.Det började en gråmulen dag i slutet av oktober 2008, kl var strax baki 8 på morgonen och jag var just påväg ut till bilen med mina föräldrarför att åka iväg till IKEA under dagen. Plötsligt börjar jag må väldigt illaoch vi bestämmer oss för att vänta med att åka, men illamåendet går inte överoch jag stannar hemma. Jahapp, magsjuka, var min första tanke. Men ack så fel.Illamåendet går över ca 30 minuter efter att mina föräldrar åkt och jag blir besviken hemma.Resten av dagen mådde jag bra, mådde inte illa och inge ont i magen, så det var inte magsjuka.I början av november, ca en vecka senare, är jag påväg med bussen in till stan för attgå på en arbetsintervju. Mitt under bussresan (som tar ca 20 minuter) börjar jag må väldigt illa, jag blir kallsvettig, kan inte sitta still och vill bara av bussen. Ja klarar mig in till stan, där jag går en lång omväg till arbetsintervjun för att hinna andas friskluft.Än en gång försvinner illamåendet och kommer inte tillbaka mer. Väldigt skumt,för jag har ALDRIG varit åksjuk någonsin, men jag tänker inte mer på det.Dagen efter äter jag frukost och klär på mig redo för en dag på stan, då kommer det igen,illamåendet, som på beställning. Jag kallsvettas, mår illa, vill kräkas och kan inte sitta still.Jag ligger i sängen och andas djupa lugna andetag ett tag, och efter ca 30 min går det över.Jag bestämmer mig för att inte åka in till stan och blir därför hemma.Efter lunchen upprepas samma sak igen, ca 1 timme efter maten kommer illamåendet.Samma sak händer efter middagen, men i övrigt mår jag bra.Jag bestämmer mig för att uppsöka läkare, i början av november, efter några dagars illamåendeoch får där höra att jag mest troligt har magkatarr och blir tillsagd att äta lite och ofta.Illamåendet ger inte med sig utan blir värre och värre, det är olidligt och jag känner miginlåst hemma med en rädsla att fara ut ifall jag börjar må dåligt.Jag uppsöker läkare igen i början av december, och får höra att jag mest troligt har magsår.Jag får medicin mot det, samt en remiss för en gastroskopi (när man kollar ner i magsäcken).Första två dagarna med medicinen mår jag bättre, men sedan blir det värre igen.En tidig morgon i mitten av december uppsöker jag akuten för att jag mår så dåligt.Där klämmer de och känner på min mage, ger mig tabletter mot illamående och gör remissen för gastroskopi akut.Tabletterna mot illamående är guds gåva, de funkar utmärkt och jag kan nu åka iväg på stan, jag kan jobba, äta och göra allt. Perfekt tänker jag och väntar på gastroskopin.Dagen före julafton görs gastroskopi, med hjälp av massa lugnande i kroppen genomför jag underskningen som visar att jag inte alls har något magsår. Jag får en remiss till en specialist på mag- och tarmkliniken på sjukhuset. Tiden för besöket läggs i slutet av janurai, evig väntan!I början av januari 2009 uppsöker jag läkare igen, illamående tabletterna fungerar inte alls lika bra längre och jag mår illa konstant. Jag får där en remiss för att undersöka lever och gallan,men tiden för det blir i början av mars. Jag väntar otåligt.I slutet av januari får jag besöka magspecialisten, det konstateras att jag har en kronisk magsjukdom som går under namnet IBS (irriterad tjocktarm). Eftersom att jag har haft problem med magen sen jag var 12-13 år, kommer inte den diagnosen som någon vidare överraskning. Jag får en hel del medicin mot IBS, men han är mycket fundersam över vars illamåendet kommer ifrån. Han vill kolla igenom hela mitt tarmsystem.I slutet av februari får jag tid för koloskopi (de kollar igenom hela tarmsystemet med en kamera)de hittas inget fel på tarmarna och allt ser bra ut. Jag mår fortfarande illa.Nu mår jag så dåligt att jag inte ens kan åka bil, illamåendet kommer efter maten och sätter sig som en klump i halsen, jag har kräkts flera gånger och kan ite ta mig iväg någonstans.Jag är inlåst hemma och har mått dåligt i över 4 månader.I början av mars undersöks galla och lever, jag har varken gallsten eller någon annan inflammation där, allt ser bra ut.I måndags den 23 mars var jag åter igen hos magspecialisten. Han vet inte vars illamåendet kommer ifrån och vet inte om jag nånsin kommer bli fri från det.Jag börjar gråta, jag förklarar att jag förlorat jobb, socialt umgänge, att jag inte kan åka någonstans, får knappt ner maten osv osv. Han ser hjälplös ut, jag känner mig hjälplös.Han vill röntga min hjärna för att utesluta tumörer eller liknande, jag börjar gråta ännu meroch kan inte sluta. Jag går därifrån med rinnande ögon och tankar som fladdrar i huvudet,kommer jag aldrig bli frisk? Vet ingen varför jag mår såhär? Kan jag ha en tumör?allt och inget susar genom huvudet medan jag sakta släpar fötterna hemåt. Promenaden som i vanliga fall tar ca 20 minuter tar minst dubbelt så lång tid och väl hemma kan jag fortfarande inte sluta gråta.Just nu känns allting hopplöst, jag vet inte vad jag ska ta mig till och nu börjar en kamp omett drägligt liv. Men frågan är bara, hur håller man hoppet uppe när allt runt omkring en rasar ihop?