Känner mig tung och allmänt trött, på alla vis. Har legat en stund i sängen och vilat. Har tänkt mycket på mamma och just idag har det varit jobbigt, just idag har jag saknat henne extra mycket. Jag har försökt att hålla tårarna inne hela dagen men blev tvungen att krascha. Släppa ut lite känslor. Jag har accepterad att livet kommer att vara såhär, att det aldrig kommer att försvinna. Det är okej. Det är okej för att jag har fått leva med min mamma i nästan 17 år, jag har fått se henne skratta, le, gråtit, varit sur och allt där emellan. Därför är det okej att vara trasig en livstid, för jag har träffat min mamma. Och när det gör ont så vet jag att det var för att hon är en stor del av mitt liv och för att jag älskade henne så mycket. Jag vet vem hon är, hur hon fungerar, hur hon pratar, hur hon skrattar, hur hon går. Jag känner min mamma, jag vet vem hon är, och när jag gråter så vet jag varför.   Nu måste jag gå till jobbet, i lite tunga steg, men så är det och så får det vara! "De är bara att bita ihop och komma igen!", hade inte bara världens snyggaste mamma, tydligen världens klokaste också :-)