Operationen

Heiheihei,Nu är jag färdig opererad och hemma från sjukhuset. Jag har haft långs dygn på det där jäkla sjukhuset men vill ändå tacka till alla er som hälsat på, hört av er och skickat omtanke. Det värmer så himla mycket. Operationen gjordes idag för 5 dagar sedan och jag har fortfarande väldigt väldigt ont. Jag var väldigt rätt för att bli sövd och få epidural sprutan men när jag kom ner i pre-op salen så fick jag höra att en lokalbedövning skulle läggas från knät och ner, och sedan skulle jag bli lätt sövd, alltså kunna andas själv. Vilket kändes extremt skönt. Jag fick höra att det var en väldigt komplicerad operaton så jag var riktigt rädd innan operationen. Men allt gick bra vad jag vet, och nu är min häl ihopsatt igen. Det första jag frågade när jag vaknade var "är det kaos"... För att jag var så orolig att det liksom inte skulle gå att laga allt. Själva operationen tog 3,5 h och sedan fick jag ligga på uppvaket i nästan 5 timmar för att jag skulle få en bedövning i mitt ben som bara en läkare kunde fixa, och då var inte jag så prioriterad jämfört med alla andra på sjukhuset. Det var lite segt men just då mådde jag jäkligt illa så kunde inte tänka på så mycket annat än att försöka slappna av.  Efter operationen blev det två nätter till på sjukhuset innan jag fick åka hem. Dagarna såg väldigt lika ut men sista kvällen hade jag fått en väldigt konstig tanke. Eftersom att dörrarna till mitt "sovrum" var öppna så började jag oroa mig att någon kunde ta sig in dit när jag sov? Tanken skrämde mig och jag dubbelkollade med en sjuksköterska att de hade uppsyn, vilket hon sa att de hade. Samma natt så hörde jag en röst och blev livrädd, sedan såg jag en gammal, alltså väldigt gammal tant hoppa in i mitt rum och skrika "aaaj". Jag blev livrädd? Vet inte varför jag blev så rädd, mena började skrika och bad henne gå samtidigt som jag klickade på larmknappen. Hon var bara förvirrad och hade gått in i fel rum, men ändå? Förstår ni känslan? Kan ju säga att jag hade en del morfin i kroppen då också liksom.  Pappa kom med god mat till mig varje dag, så tacksam för det även om min aptit inte var på topp. Nu är jag iallafall hemma och det är nu den långa resan startar. Min smärta i foten är helt brutal... Kan knappt röra på mig och så kommer nog mina dagar se ut framöver, jag kommer att ha gipset i 3 veckor för att sedan åka på koll på sjukhuset, sedan en sån här "pjäxa" 3 veckor till och efter det kommer jag att få börja stödja på foten.Läkaren sa till mig att jag kanske aldrig kommer att kunna springa igen. Detta gjorde mig så rädd och ledsen i början, hela mitt liv kommer ju att bli förstört? Men jag tror att detta hänger på mig nu. Måste sköta rehab och återhämtning på absolut bästa sätt för jag ska klara detta.Jag hade precis börjat lära mig köra sparkar i boxningen och hade en hel höst framför mig med sparkar på schemat, men nu får jag ladda om, och bestämma mig för att jag ska bli bäst på det, det kanske inte blir i höst, det kanske kommer ta tid. Men nu ska jag kämpa!!!kramar <3