Jag är så uppriktigt jävla less på mig. Allt som jag är och inte är. Osäker på allt jag velat bli. Ledsen. Förtvivlad. Vilse. Alltid samma jävla visa, går in i någonting till fullo, tar mig vatten över huvudet och sätter press på mig själv. Den jävla pressen på att lyckas som sedan blir till ångest när jag misslyckas. Jag är så jävla less på det. Vill inte sitta inne som en jävla köttbulle på toagolvet och hyperventilera. Vill inte skämmas eller ha dåligt samvete över någonting så jävla basalt som att jag inte duger för mig själv. Jag börjar bli rädd för att ens vilja någonting, rädd för att testa nya saker och är dessutom helt okapabel till att göra saker bara för att det är kul- ta det som det kommer. Det värsta är dessutom att jag kan bli så himla destruktiv. En del av mig säger att jag borde börja svälta mig själv igen- mest för att ha en anledning till att jag mår dåligt. Vill att det ska synas, för att folk inte ska kunna sätta press på mig. Men den ända som pressar mig till misär är Jag.