Tid.

Ljuset utanför har omvandlats till ett bedövande mörker. I rummet bredvid hörs tysta små andetag, andetag som skänker hopp och värme inombords. Dagen är till ända och plötsligt har natten tagit vid. Fast så plötsligt var det kanske inte. Dygnet följer en regelbunden rytm vare sig man vill eller inte. Sekund för sekund går tiden framåt och något nytt väntar. Även om det är likt något annat så är det ändå något nytt då vi befinner oss i en konstant rörelse och förändring. Att ha kontroll över delar av livet är inte svårt men att kontrollera något oundvikligt som tiden är en omöjlighet. Plötsligt sker något som påverkar hela ens existens. Det kan vara något litet eller stort. Något oförutsägbart eller något som man visste skulle ske. Oberoende av omständigheterna sker något inom en. Något växer eller går itu beroende på skeendet. Ibland sker det när man minst anar det, när man tror att man är säker och äger kontrollen. När livet tuffar på som ett stadigt lokomotiv mot en tydlig och igenkännbar horisont. Just då, när tryggheten vaggat in en i en dvala, sker något som får lokomotivet att spåra ur. Eller det är i alla fall så det känns. Plötsligt får horisonten en gråaktig färg och det trygga vaggandet övergår till ryckiga stötar mitt i en storm. Luften känns tyngre och det blir svårt att få ner den genom strupen till lungorna som skriker efter syre. Hur mycket man än förbereder sig för något saknas det alltid tid. Tid för att förbereda. För att bearbeta. För att förändra. För att acceptera. Det saknas alltid sekunder, minuter, timmar, dagar, månader och år. Trots förståelse och acceptans är det alltid imorgon det händer, inte idag. Det är imorgon förändring sker. När imorgon en dag blir idag, då är förståelse och acceptans meningslöst. Det gör ändå ont, hjärtat går ändå itu. Hopplösheten omringar hjärtat och ångesten tar över. Tusen gånger om. Livet går vidare runt en men den mentala tiden inombords står stilla.Plötsligt tar tankarna över och kroppen stannar. Klockan på väggen tickar sakta vidare medan jag befinner mig i en tidlös värld i mig själv. Jag vaknar till när någon frågar hur det är och jag, som jag gjort någon gång tidigare under dagen, säger att allt är okej. För utåt är det okej. Tiden har bara förändrats några sekunder sedan sist men inuti pågår så mycket mer. Sådant som måste stanna där inne för om det kommer ut så rämnar allt. Just nu behöver det vara undanstoppat. Just nu måste det vara inom mig. Men med tiden kommer förändring och snart kanske det som är där inne kan komma ut. Fast det är inte nu. Inte idag. Det är imorgon. Det kommer vara imorgon tills dess att tiden tvingar sig på igen och gör det till idag.