
Storm
Det är som en storm innanför mitt bröstben. En otröstlig längtan efter hav, skog, regn, sol, luft. Naturens storhet instängd i en för liten torso. Trycker ner ett behov som växer sig starkare. Som ändå kämpar för att få plats och höras i det hödljuda sorl av stad och ångest. Ser framför mig frihet. Löpning med lätta steg uppför sluttningen omgiven av nyanser i blått och grönt. Svett och dimma döljer tårar av lycka att vara där eller förtvivlan av att aldrig komma dit. Vägen dit är inte byggd än.
220722
funderar på vad som får mig att forsätta. vill tro att det finns massor av saker. men viskningarna överröstar allt annat. bara självhatet hörs. dånar i tysthet. men tär. känslan av att vara ensam, överflödig, oönskad, onödig. vad har jag åstadkommit i mitt liv värt att kämpa för. har ingen riktigt nära. ingen hör av sig, ingen planerar resor eller vill ha mig med. kritiserar allt jag är, allt jag gör och inte gör. hatar på mig själv. och då ingen röst säger emot blir det sanningen som får gälla. ångesten stärks av sammankomster med hemvändande, ett skäl att granska minsta millimeter. försöker skapa kontroll genom att fårga vilka som kommer, planera utvägar, bortförklaringar. suger den energi som finns. i detta nu är det nattsvart. imorgon är en annan dag.