Det du inte vet är att jag går brevid och andas i kvadrat. Så att jag inte hyperventilerar. För då brister det. Vi är på väg hem efter en drinkkväll med vänner på stan. Du cyklar sakta på min cykel för att inte få skavsår, vi rör oss under tystnad. Min sociala ångest bränner som en klump, eller som ett tomrum snarare, i bröstet. Känslan av att ständigt vara fel, konstig och tråkig är så genomträngande och närvarande ikväll. Min tystlåtenhet och tunga sinne förstärks av de andras lättsamma trivsamma skratt och snack. Jag hinner tänka att det skulle vara roligare utan mig. Jag sitter där och osar, tar plats trots min icke-existens men vill inget hellre än att vara osynlig. För mig är det jag känner verklighet även om jag logiskt kan förstå att det är mest i mitt huvud. Är oförmögen att kunna hantera det och följer gärna instinkten att fly.