Saliga är de som är fattiga i anden,de tillhöra himmelriket. - Matteus 5:3 Det var söndag, en dag i april. Ett kraftig oväder drog genom Småland med blixtar och mullrande åska. Mamma satt i soffan och kedjerökte samtidigt som hon tuggade på sina naglar. Själv stod jag i fönstret och såg fascinerat på blixtskenen. -Gå undan från fönstret, sa mamma. Annars kanske blixten slår ner på dig. Min mamma var inte särskilt kristen så hon trodde inte att blixten kunde slå ner i bara dem som vredgade Gud. Faktiskt trodde hon att blixten kunde, och skulle, slå ner i alla som inte gömde sig längst in i hemmet i skydd av mörkret. Så där satt hon nervöst och bolmade, det enda man såg var glöden av cigaretten. Plötligt blev allt stilla och de svarta molnen skingrades, inte cigarettröken, utan molnen på himlen. Det var ett halleluja moment när solen tittade fram igen, särskilt för mamma. Nu rökte hon inte fullt så nervöst för varje cigg varade lite längre. Och inte heller den här gången fick vi några blixtar i huvudet. Det berodde helt säkert på att mamma dragit ur sladdarna ur alla kontakter i hela lägenheten. Däremot slog blixten ned i en stackars kossa i Mossebo, en sådan som sa mu alltså. Inte ens en fanatiskt religiös person kunde finna någon rättfärdighet i att Gud skulle sända en blixt i huvudet på en glad idisslande ko som hette Maja, precis utsläppt på årets grönbete. Hade Maja bara lyssnat på min mamma och hellre tagit sig en cigarett längst in i husets mörker istället för att enfaldigt ta emot blixten ensam mitt på en äng, så kanske hon fått beta många år till. Men det fanns ju värre sätt att dö på, för Maja dog hastigt och lycklig, när gräset var som godast att tugga på (i alla fall för en ko). Våren var äntligen kommen. Jag mindes tydligt den rena doften efter regnet. Jag sprang ut på den våta asfalten som glittrade i solens sken. Det enda som bröt tystnaden var en koltrast som sjöng vackert på en knoppande gren. Jag var sex år gammal. Pappa hade köpt mig en ny cykel utan stödhjul, en brandgul cresent. Nu skulle jag äntligen få lära mig cykla på riktigt. Mina sinnen var som uppslukade i just detta ögonblick, på gatan där jag bodde, i den enda del av världen jag kände till. Tidigt i livet lärde vi oss att falla, för att resa oss igen gång på gång och bli starkare för varje motgång. Jag föll bokstavligen av cykeln, men reste mig. Jag föll igen och skrapade i knäet, grät lite, blev tröstad av pappa. På femte försöket fick jag plötsligt balans över cykeln. Min far hurrade när jag stolt trampade på pedalerna hela vägen till nästa gatukorsning. Jag kände mig fri och när jag skrattade högt så flög koltrasten sin väg och i mitt lilla sorglösa hjärta följde jag den upp emot himmelen. I ren eufori lättade jag på min cykel upp över takåsarna och gatan där jag bodde blev mindre och mindre. Världen försvann under mig när jag med ett stadigt tag på styret cyklade emot solen och den oskyldigt blå himmelen. Långt där nere stod min far kvar och såg efter mig och jag cyklade vidare lika obehindrat som att det var det självklaraste jag någonsin gjort. En glimt, ett minne av ren lycka som fick mig att sväva som på moln och där endast himlen var världens tak. Jag lämnade inte marken fysiskt på min första cykeltur, inga andra turer heller för den delen för jag lärde aldrig känna E.T. (filmen om pojken och rymdvarelsen som flög med cykeln). Men den oövervinneliga känslan av frihet lämnade aldrig mitt hjärta Åren gick, jag växte som person. Kraven på mig ökade men så också mina krav på omgivningen. Jag mindes ibland de där stunderna av total lycka. Den där högtidliga känslan av skolavslutning när man hade ett helt sommarlov framför sig, en sommar som skulle kännas som en evighet när man kunde leka med de andra barnen i kvarteret och varje dag var fylld av små guldkorn. Jag mindes spänningen inför jul, hur jag låg och grubblade i sängen, sju år gammal. Jag ropade på mamma och frågade när tomten skulle komma. Mamma som kom in genom dörren och sa, jaha sover du inte än? Så såg hon mitt ivriga ansikte och sa att, ja men lilla du tomten kommer ju snart. I min värld var ju en enda timme en evighet. Så för mig var snart max femton minuter. Så efter en kvart ropade jag igen på min mamma och frågade, kommer tomten nu då, nu är det snart! I min mammas värld var snart mycket senare än i min. Jag tjatade och tjatade i två veckor, sedan kom tomten till slut. Det var en lycklig tid, ett annat tidsperspektiv. Små ting som till exempel en kanelbulle var en makalös upplevelse varje gång. Med åren krympte tiden liksom ihop. Mammas uppfattning av snart var inte längre för mig en lång tid och femton minuter kändes som ett andetag. Dagarna flöt ihop till veckor och år och någonstans i tiden tappade jag bort de där stunderna av total närvaro och euforisk glädje. Det var andra ting som kom att forma mig, lager på lager av oförrätter, sorg, rädsla, ångest och skuld. Magin i vardagen, den där Mary Poppins känslan ersattes av förutfattade meningar. Ivrigheten i mig ersattes av erfarenhet. För oftast hade jag redan en mental bild om hur dagen skulle bli och med den bilden blev dagen i sort sett så. Ibland hade jag gladare bilder men ofta ganska tråkiga vardagsbilder i mitt huvud som genomsyrade allt. Kanelbullen åt jag obemärkt, mindes knappt efteråt hur den smakade, men jag mindes alltid eftersmak av skuld. Så hände ting, minnen väcktes åter till liv på de mest oväntade sätt. Jag såg en liten glad pojke komma cyklande fort som en raket med ett stort leende. Jag mindes mig själv i hans ålder och jag insåg vart jag var på väg. Jag var på väg mot den oundvikliga ålderdomen. Men vem definierade för mig hur den skulle bli eller se ut? Ingen annan än jag. Det jag tänkte, det var jag, och det jag tänkte mycket idag, skulle jag bli mer av i morgon. Därför är de som är fattiga i anden, de som är saliga. De saliga är de som skalar av sina lager igen. Plockar bort sina egna bördor av oförätter, sorg, rädsla, ångest och skuld. Så jag frigör mig själv från dem genom att skriva om de. Skriver av mig skulden och skammen för något som inte längre är mer än minnen, en konstruktion av det förflutna. På så sätt ägs jag inte längre av den tid som flytt. Så när jag möter mig själv i spegeln, den jag verkligen är, inte den jag tror jag har blivit, ser jag barnet i mig igen. Det stolta fria lyckliga barnet som ler mot mig och jag vet att jag är densamma, om jag låter mig själv få vara fattig i anden. Frigörelseprocessen renar precis som vårregnet. Den sköljer bort gammal smuts från världen som blir förnyad i min åsyn, för jag förändrar min inställning till den igen. Jag mottar den med öppet sinne och i allt som är finns en inneboende glädje som bara väntar på att få befrias. En glädje som bara kan komma utav insikten att man är inte sina tankar, sina emotionella pålagringar. När man avskaffar sig dem så framstår alltet på ett livsbejakande sätt. Jag blir åter fri som en cyklande sexåring på Götgatan. Jag skalar mig själv som en lök, endast den innersta kärnan återstår, essensen av mig. Jag ser fram emot jul med samma ivrighet. Jag gläds åt en ny sommar med samma innerlighet. Jag blir åter den jag föddes till att vara. Döm inte på förhand dagen, man vet aldrig vilka gåvor den bär med sig, vardagsmagi.