Jag föddes till hypokondriker. Fråga mig inte varför, sån blev jag bara. Jag jämförde mig själv med bilder i gamla läkarböcker. Kunde det där såret var något helt annat, kanske cancer? Tidigt blev jag medveten om farliga sjukdomar och när mamma satt vid bordet och rökte tillsammans med sina väninnor i början av 80 talet (då visste man inte hur skadligt rökningen var) sa hon att de inte skulle prata sjukdomar så jag hörde det. Jag visste tack o lov ingenting om passiv rökning då, faktiskt tog de flesta ingen notis om det. För rökte, det gjorde man, på flyg, på tåg, på restauranger och i väntrummet hos doktorn röktes det nog mest. En gång, när mamma och väninnorna satt där och bolmade fick jag höra hur en annan väninna fått binnikemask, att hon fick dra ut den. Jag blev helt förskräckt och vågade inte gå på toaletten på en hel vecka, tänk om det kom ut en sån ur min mage, som log hånfullt mot mig. Vilken skräck, vilken fasa. Jag kunde mycket väl ha blivit sjuk av passiv rökning. Fröken luktade på mina kläder när jag gick i fjärde klass och frågade om jag rökte. Jag gjorde inte det, jag hade bara provat en av mammas cigaretter 1980, då jag var sex år gammal men jag hostade och kräktes. Ändå visste jag givetvis att en hårdpack Röd Prince på den tiden kostade 15.80, så många gånger som jag fick handla en till mamma. Änglarna ville mig väl och efter 22 år av rök flyttade jag ihop med min kusin 1996. Då var jag mestadels symtomfri. Jag glömde till och med bort att jag kunde vara sjuk. Det var en lycklig tid. Men så gjorde rädslan för döden sig åter påmind när jag började läsa till sjuksköterska. Det fanns ju så många sjukdomar som man plötsligt kunde få, sällsynta diagnoser där man blev sjukare och sjukare och ingen kunde finna vad som var fel. Mest rädd var jag för cancer, det var en ständigt återkommande favorit. När jag hade yrsel kanske jag fått en hjärntumör, när jag hade magsmärtor kanske jag fått magcancer. När jag hostade i flera månader hade jag kanske fått lungcancer, när jag fick extraslag på hjärtat kanske jag hade fått ett myxom.  Oh the horror, oh the fright. Plötsligt insåg jag i vuxen ålder att jag aldrig var rädd för döden, utan för livet. Jag var rädd för att livet skulle ta slut, att jag inte skulle leva det fullt ut, att jag skulle gå bort i tidig ålder. Mina tankar uppehöll sig inte i nuet utan rädslan för vad nuet kan leda till, en försämring av det nu som var. Hypokondri var ju som namnet antyder, en somatoform störning. Och när jag slutade tänka döden, döden kunde jag börja fokusera på livet, som det faktiskt var och är.