Hypokondriker
Jag föddes till hypokondriker. Fråga mig inte varför, sån blev jag bara. Jag jämförde mig själv med bilder i gamla läkarböcker. Kunde det där såret var något helt annat, kanske cancer? Tidigt blev jag medveten om farliga sjukdomar och när mamma satt vid bordet och rökte tillsammans med sina väninnor i början av 80 talet (då visste man inte hur skadligt rökningen var) sa hon att de inte skulle prata sjukdomar så jag hörde det. Jag visste tack o lov ingenting om passiv rökning då, faktiskt tog de flesta ingen notis om det. För rökte, det gjorde man, på flyg, på tåg, på restauranger och i väntrummet hos doktorn röktes det nog mest. En gång, när mamma och väninnorna satt där och bolmade fick jag höra hur en annan väninna fått binnikemask, att hon fick dra ut den. Jag blev helt förskräckt och vågade inte gå på toaletten på en hel vecka, tänk om det kom ut en sån ur min mage, som log hånfullt mot mig. Vilken skräck, vilken fasa.
Jag kunde mycket väl ha blivit sjuk av passiv rökning. Fröken luktade på mina kläder när jag gick i fjärde klass och frågade om jag rökte. Jag gjorde inte det, jag hade bara provat en av mammas cigaretter 1980, då jag var sex år gammal men jag hostade och kräktes. Ändå visste jag givetvis att en hårdpack Röd Prince på den tiden kostade 15.80, så många gånger som jag fick handla en till mamma.
Änglarna ville mig väl och efter 22 år av rök flyttade jag ihop med min kusin 1996. Då var jag mestadels symtomfri. Jag glömde till och med bort att jag kunde vara sjuk. Det var en lycklig tid.
Men så gjorde rädslan för döden sig åter påmind när jag började läsa till sjuksköterska. Det fanns ju så många sjukdomar som man plötsligt kunde få, sällsynta diagnoser där man blev sjukare och sjukare och ingen kunde finna vad som var fel. Mest rädd var jag för cancer, det var en ständigt återkommande favorit. När jag hade yrsel kanske jag fått en hjärntumör, när jag hade magsmärtor kanske jag fått magcancer. När jag hostade i flera månader hade jag kanske fått lungcancer, när jag fick extraslag på hjärtat kanske jag hade fått ett myxom. Oh the horror, oh the fright.
Plötsligt insåg jag i vuxen ålder att jag aldrig var rädd för döden, utan för livet. Jag var rädd för att livet skulle ta slut, att jag inte skulle leva det fullt ut, att jag skulle gå bort i tidig ålder. Mina tankar uppehöll sig inte i nuet utan rädslan för vad nuet kan leda till, en försämring av det nu som var. Hypokondri var ju som namnet antyder, en somatoform störning. Och när jag slutade tänka döden, döden kunde jag börja fokusera på livet, som det faktiskt var och är.
Ta seden dit du kommer
Ta seden dit du kommer
Det var krismöte i socknen efter kungens inbjudan. Hur betedde man sig egentligen på en kungamiddag? Ingvar tyckte att man bara skulle va sig själv. Men alla visste att när Ingvar var sig själv så åt han sig genom en hel trerätters middag med en snus slarvigt inslängd under bonnaläppen. Karin menade att de skulle sitta stilla med händerna knäppta i knäet precis som i kyrkan, se lagom saliga ut å hålla truten för att inte stöta sig med hovet. Ulla hade ett bättre förslag. Alla skulle göra så som kungen gjorde, helt enkelt. -Vilken genial idé! utbrast Helga entusiastiskt och log fånigt.
Så var det då tid för middagen. Nervösa gäster höjde sina glas tillsammans med kungen. Skål sa kungen och alla skålade. Det här går bra dä, tänkte sockenborna. Sedan beställde kungen in mjölk och plötsligt ville alla andra runt bordet också ha mjölk. Kungen hällde mjölken i en sopptallrik, och gästerna tittade lite undrande på varandra, men så gjorde de samma sak. Sedan tog kungen skålen med mjölk och satte den ned på golvet och... serverade katten. Alla stirrade med nedlåtande blick på Ulla, det var ju hennes sabla idé det där att göra som kungen gjorde!
Att göra som kungen gör är ungefär som att ta seden dit man kommer. När svensken flyttar till Norge börjar hen genast prata norsk. Eller försöker i alla fall, men det blir bara svorsk; norska med illa dold svensk accent. Norska är ju så inbjudande att prata med ord som bøttekott (städskrubb), surasigga (surkärring), duppeditt eller dippedutt (liten sak), koseklut (mysfilt), dullespringe (småjogga), fytterakkern (fy!), dussemang eller molefonken (lite deppig) för att bara nämna några.
Man antar att det inte finns så många språkliga barriärer mellan dessa närbesläktade språk, men där tar man fel. Ett ord på svenska kan betyda något helt annat på norska. Det klassiska exemplet är ju att ”man går hemma och pular lite”, ett vanligt svenskt uttryck. Men för en norrman låter det som man går hemma å kopulerar lite och berättar obesvärat om det, fy søren!
Eller ta ordet pudding. När svensken uttrycker att någon är en pudding så menar man att personen är läcker nog till att äta upp. Men för en norrman har ordet en visuell betydelse; man är så överviktig att man dallrar. Ingen har ju egentligen fel, en pudding dallrar och det är gott, ja i alla fall den som serveras på fat.
Om man beställer en bärs på krogen kan man få stryk (betyder skit). Om man säger tös till en kvinna kan man få en smäll (hora) och säger man att någon är rar får man en sur min tillbaka (konstig). Kalla inte heller någon för pingla (fegis), för att bara nämna några ting. I Norge sitter man inte och myser i soffan såvida man inte har problem med synen (kisar). Ingen skulle reagera på en påse med snor eftersom det betyder en påse med snöre. En tillbringare heter mugge och mugg på norska betyder mögel. För att skapa ännu större förvirring betyder kvartal på svenska kvarter, men kvarter på norska betyder en kvart. Det är som upplagt för missförstånd, när var det nu man skulle ses och var?
En konversation mellan en svensk och en norrman kan pågå i timmar utan att svensken helt fått med sig vad norrmannen egentligen har sagt. Plötsligt frågar svensken, vem är den där ”Ing-Marie”, när norrmannen flera gånger upprepat något i stil med det. ”Innmari” är talspråk och betyder väldigt, ett utfyllnadsord precis som stockholmarna använder ordet ”typ” eller göteborgarna säger ”enna”. Inte förstod svensken heller vem "Guri Malla" var, men gurimalla betyder jösses. Själv använde jag ordet "luremusa" nästan lika ofta som ett utfyllnadsord. Ordet snappade jag upp som nyinflyttad till Oslo. Jag visualiserade mig en söt liten mus som satt i ett hörn och kikade fram, tittut! Luremus, var ett ord jag kastade in lite här och där, men bara till kvinnfolk. Det kändes intuitivt som något feminint att säga, å din lilla luremuuusa!
Det finns något som låter mer illa än en svensk som talar svorsk, och det är när två svenskar svorskar med varann. Det höres latterlig (löjligt) ut rett og slett, men de förstår åtminstone varann. Vid två tillfällen har dock min låtsas norska uppfattats som om jag är en äkta norsk syltetøy gutt, född på skidor med röd-blå-vit toppluva på huvudet. Den ena personen visade sig vara arab och den andra, en dansk.
Apropå syltetøy, norrmänn älskar brödskivor med brunost och syltetøy (sylt) på. Syltetøy betyder ordagrant sylt-tyg. På samma sätt säger man leketøy (leksak), skittentøy (smutstvätt), sukkertøy (godis), kjøretøy (fordon) osv. Mycket tyg alltså. Ändå betyder tøy inte tyg i sammanhanget (norsk logik).
Uttrycket ”sopp i skjeden” för tankarna till soppa och sked, åtminstone för en svensk. Men på norska betyder det något så förargligt som svamp i underlivet. ”Er det ikke det ene så er det det andre, sa kjerringa og tørket neseblod” Det var lite om kvinnans underliv det, i alla fall det norska.
När jag bott i Norge i ungefär två år så slängde jag världsvant ur mig -Din luremusa, till en väninna. Hon blängde surt tillbaka och sa: -Daniel, vet du egentlig hva luremus betyr? -Ja det är väl (bla bla bla) förklarade jag. -Nei! Det er som å kalle noen for narrefitte! -Hm, svarade jag, det låter inte så bra det. -Overhode ikke, svarade Lise upprört, det betyr att man lurer noen på musa si! -GURIMALLA, svarade jag och funderade på vem jag inte sagt det till? På svenska finns inget namn för det. Svensken går hemma och pular lite men inte lurar man någon på sin mus! (fast vad vet jag om det förresten, jag är inte så musorienterad)
Så avslutningsvis ett litet norsk ordspråk för den som är osäker på vad hen ska säga, särskilt den som försöker sig på svorsk.
”Det er bedre å holde munn og la folk tro du er dum enn å åpne den og fjerne all tvil”.