Människor ger bort de mest märkliga gåvor. Nu är jag inte en person som självutnämner mig som någon slags gåvodomare. Jag sitter inte på en guldtron och tar emot besökare från när och fjärran, som anländer till en milslång prydlig kö för att visa fram sina gåvor på röda sidenkuddar för att få gåvorna godkända. Det är lite synd, det hade varit befriande att bara neja eller jaa dem och sedan, nästa person! Varje gåva jag nejat skulle kastas ned i ravinen från slottstornet, nio av tio gåvor blev också ratade. Ravinen fyllde sig ganska fort med saker ingen borde få. De bästa gåvorna ger man med hjärtat, det behöver inte vara mycket alls, en omtanke eller en kram räcker oftast. Men i en prylgalen värld uppfattar man ofta att mängden gåvor avgör hur omtyckt man är. Barn är kravstora, så är det bara, alla barn vill ha mer av allt men det måste också vara något man önskar sig. Jag minns ju själv hur besviken jag blev när man satt på julafton med ett mjukt paket från farmor med resirkulerat presentpapper med många överstrukna namn i bläck. God jul, överstruket, överstruket, överstruket, överstruket, Daniel önskar farmor. I paketet var det ett par grytlappar, en av de bränd i kanten. Använda helt uppenbart, och det var långt innan det blev så ofattligt populärt med vintage. Och farmor log genom glöggruset som också immat igen de tjocka glasögonen och frågade; blev du glad för grytlapparna Daniel? Jag var sex år gammal. Jaa farmor, svarade jag väluppfostrat och tänkte att hon borde verkligen veta vad en sexåring mest av allt önskade sig, en Barbie. Pappa fick ett tärnljus i plast av farmor samma år, det fick min kusins pappa också. De var utan batterier. Sedan satt de båda i soffan och flinade med varsitt tärnljus i handen och farmor såg på dem genom gråtsprängda ögon och såg hur glada de var för presenterna. Detta var också före kitschens tid. Min farmor var faktiskt helt ovetande en mästare på kitsch. Helst av allt köpte hon hela partier med lågprisvaror från fyndkorgarna på Bonus, som var den enda billigbutiken i Tranås när det begav sig på 80 talet, innan Dollarstore, Fyndlagret, Överskottsbolaget, Nille och de andra lågpriskedjorna uppstod. Förutom en luggad apa som snurrade runt på en metallpinne varje julskyltning sedan 1967, lockade Bonus prismedvetna kunder 20 år senare med ett ljusstaks set i något som liknade brons. På en handskriven lapp med en stjärna runt gjorde man kunderna uppmärksamma på att de kunde köpa detta fabulösa set i tre delar för endast 19.95. Farmor köpte 3 set. Det var första gången vi barnbarn fick hårda paket. Vi fick var sin ljusstake varje år och tänk, det räckte till tre barnbarn i tre år för det facila priset av 59.85! Tre missnöjda passivt aggressiva ungar satt framför tv och hetsåt knäck när de blängde surt på sina ljusstakar och såg på Bosse Larssons Nygammalt på tv1. Jag har ingen som helst grund att nedvärdera eller baktala min farmors givmildhet. Idag ser jag givetvis med andra ögon på tingen som farmor gav oss i present. Jag ser det med stor humor och värme, för vad hade våra liv varit om min kusin Linda inte fått en "simulated chrystal vase" made in China, alltså en plastkristall vas. Och om jag inte hade fått en vit bränd (sorry, vintage) grytvante med röda blommor på så hade jag och mina släktingar inte fått uppleva all den glädje som grytvanten medförde och fortfarande ger! Grytvanten fick jag när jag var 16 år gammal. Jag öppnade det paketet först av alla så jag kunde fokusera på de verkliga presenterna senare. Snabbt som ögat kastade jag grytvanten under soffan hos min kusins föräldrar och tänkte inte mer på det. Jag tackade sedvanligt för grytvanten innan farmor ens hann fråga om jag blev glad. Ett halvt år senare frågade jag min kusins mamma, Katarina, om hon fortfarande hade min grytvante under soffan. När hon tittade efter, så låg den faktiskt där. Många ting kan hamna under soffor hos folk ganska länge utan att man märker något förrän något stort slurpas upp helt plötsligt i dammsugaren en dag, men grytvanten var ju för stor för det, eller dammsugaren för svag om man ser det så. Två år senare fick jag ett mjukt paket från Katarina, däri låg grytvanten. Min farmor var glad för att en likadan grytvante kom så väl till pass, den var onekligen populär. Tre år senare fick Katarina samma vante på retur, då hade jag också använt den för att ge den ännu mera vintage känsla, otvättad såklart. Nu är denna vante återigen i min ägo, fick den på retur i mars i år på min mammas födelsedag. Så ingen kan påstå att min farmor inte valt presenter med eftertanke! Jag fick aldrig någon Barbie, men något som slog högre. Under Abba vågen (som egentligen inte var så stor i Sverige, men ändå) lanserades Abba som dockor. Jag fick Björn och min kusin Linda fick Agnetha. Vi bytte huvuden på dem och det är inte omöjligt att detta bidrog till att jag växte upp som en rosa tulpan bland alla prästkragar.