Som tonåring tillhörde jag den allra sista analoga generationen. Det var alltså tiden innan internet kom och förändrade våra sätt att leva för alltid. På den tiden var det helt otänkbart att man mitt i ett samtal respektlöst tog upp en tidning och börja läsa framför ansiktet på den andre. För när mobiltelefonerna kom många år senare, var det precis vad som skulle ske och ta död på många konversationer. Telefonen, inte längre personen bredvid skulle få uppmärksamheten. Det låg på sätt och vis en räddning att tillhöra den sista internetfria generationen, man upplevde verkligheten så underbar eller så tråkig som den faktiskt var utan distorsionen av ett digitalt brus som hela tiden surrade i ens medvetande. Man hade därför mycket tid att bara vara och tiden kunde tillbringas på många sätt. Man kunde till exempel måla en vägg och se färgen torka, leka med kottar i skogen och annat sånt som inga tonåringar gjorde. Mycket av tiden var väntetid, en transportsträcka. Många skvallrade bort slötiden på telefon. Själv hade jag en tidsenlig hamburgerformad telefon. Jag kunde ju förstås konversera med galningarna i gruppsamtalen på ”heta linjen” men pappa klickade totalt varje gång telefonen var i bruk för han var synnerligen ekonomiskt lagd. Mest populärt var att bara ”hänga” på slötiden, lite varstans. Att hänga var tonåringarnas sätt att visa; här var vi, vi var missförstådda och uttråkade. Skolan var inget undantag, på rasterna hängde vi i skolkafeterian. Där konsumerades mariekex, mycket kex blev det. Att tröstäta sig genom slötid var inte lika populärt då som idag men det var på framgång. Ett kex kostade i kafeterian 50 öre och man fick 8 mariekex för en krona. Detta var precis innan Sverige gick in i en finanskris för efter inflationen fick man tre ynka kex för samma pris. Det var något med småstadstristessen som invaggade en falskt känsla att all obrukbar tid en dag skulle ge utdelning, att det skulle ske något stort. Man väntade på vad som helst för att vara ärlig, vilket lamt tilltag som helst var bättre än ingenting. Till exempel att mariekexen blev utbytt mot ballerinakex i kafeterian, även om det inte innebar någon förbättring av livskvaliteten. Knarka var alltför dyrt och rökning var också rätt dyrt men coolare än mariekex i alla fall.  Där satt vi uttråkade i skolkafeterian, drack saft, åt kex och lyssnade på rå industriell syntmusik på hög volym. Nitzer Ebb brölade trots rektorns varningar ur skolhögtalarna som ett tonårstecken på frustration, likt ett instängt argt bi som försökte skapa revolt i en kyrka genom att surra högre och banka huvudet mot det handkolorerade kyrkfönstret. Men det var ändå ett litet finger pekat mot etablissemanget, saft och Nitzer Ebb i den präktiga skolmiljön innebar samma kontrast som att sippa te på en death metal konsert.  Vår klassföreståndare Per-Arne tyckte vårt musikval var destruktivt, att vi skulle lyssna på Nicklas Strömstedt. Men Strömstedts fågelsång var alltför deprimerande. I ”Den sista morgonen” sjöng han; ”vi körde på en fågel och begravde den, nånstans vid en sjö”. Han sjöng det så nattsvart att man lika gärna kunnat skjuta sig själv i huvudet, så meningslöst allt kändes efter den påkörda fågeln. Att Herr Strömstedt faktiskt körde på en skata på Tegeluddsvägen i Stockholm och att den fastnade i grillen på Mercan framkom inte i låten. Kanske det skulle tagit udden av det deprimerande, lite tragikomik mitt i all elände. En skata som flög stolt på sina utspända vingar över ett soligt Stockholm bara för att avsluta sitt liv i fronten på en bil, nåja, den tillhörde i alla fall en kändis.  Nitzer Ebbs texter var dock inte mycket gladare, i tillägg var de urusla. Men det lät i alla fall bra, de sjöng ju på engelska. Som ”Join in the chant” där de sjöng:”lies, lies, lies, lies, gold, gold, gold, gold, guns, guns, guns, guns, fire, fire, fire, fire”. Så sjöng de ”join in the chants” fyra gånger också för omväxlings skull innan låten var slut.  Vad visste förresten Per-Arne om musik? Hans största intresse var ju schäferkenneln han drev på Sveavägen. Om nätterna brukade Per-Arne sova bland sina sex schäfrar i hundgården och yla med de mot fullmånens ljus. Den som ylade bäst fick ett köttstycke att smaska på, så det var bara för Per-Arne att hugga in när han ylade bäst. Det där var inte helt sant förstås men med tanke på hur mycket hundhår Per-Arne hade på kläderna och hur hela han ibland luktade hund, kunde man ju undra. Kanske hade han alla hundar mellan lakanen i sängen, till fruns förtret, så hon fick sova i hundgården, för där var det ju i alla fall ro. Att han levde för sina hundar gick inte att ta miste på, inte heller vilken musiksmak han hade.  Om han inte gillade Nitzer Ebb, då skulle han snart få höra både Front 242, Sisters of Mercy, The Cure, Laibach och andra band som skulle få Nicklas Strömstedt att framstå som en sjungande gosse på kyrkans barntimme. Retrospektivt kanske det inte var så illa med Strömstedt ändå, för alla de andra banden knarkade ihjäl sig. Fast i Tranås inträffade inte sånt förstås, det hände på sin höjd att man körde på en skata, ibland till och med en fet fiskmås.  Vi, den sista analoga generation visste inte hur lyckligt lottade vi var som levde där och då. Idag letar människor febrilt efter menig i tillvaron. De går på kurser för att finna sig själva, läser böcker om mindfullness och utövar yoga i tillvaron när det enda de behöver göra är att gå offline. I offline mode blir livet precis som det var för oss 80-tals kids, lika småtråkigt men underbart som det faktiskt är, här och nu.