Visst, jag ska erkänna att efter en hel vecka med mina tre familjemedlemmar tätt inpå så är irritationen runt hörnet. Ni vet när man liksom bara känner att irritationen gror, man är så himla irriterad utan att kunna sätta fingret på exakt vad och hormonerna i en kvinna kan ju styra en åt fel håll ibland kan jag tycka.. nån som...? Inte?!Man skulle ju kunna tro att med två tonåringar och en mamma i sin känsligaste vecka, så skulle det ta hus i helsike.. Jag som har så stort behov av av att få vara själv också, att bara ha det tyst och lugnt. Det är bara det att med dom här tre jepparna som jag reser med så finns det inget att fästa irritationen på! Dom är så roliga och vänliga och menar så väl (så man vill strypa dom :D)Visst, hade jag varit en annan typ av människa så hade jag säkert kunna leta fram nån petitess att gå igång på men jag är bara inte sån. (Det är väl för bövelen heller inte bra eller stärkande för nån, dessutom leder det sällan till nått gott!) Det ligger bara inte i min natur att leta brister, utan snarare gillar ju jag att se de ljusa sidorna och förstärka det som är bra i människor!Så gissa om det är frustrerande att vara en hormonstin mamma på resa med dessa grymmingar haha