**elins bild***    Gå upp klockan tre på morgonen för att packa sovsäck, kläder, majs osv. Springa ner den slingriga vägen, knacka på Astrids dörr, hämta upp lovisa och sen möta upp resten vännerna i det mörka äckel-gbgregnet för att ta morgontåget till Stockholm. Sen var det kaffe, choklad och frank ocean i sj-sits innan det var dags att stiga av, ha central-häng, sminka sig på åhlens och hitta vägen till bussarna.    Och sen var vi framme, hultsfredsfestivalen välkomnade oss med spöregn, blåst och ett folkhav iklädda ponchos. Trots de ny uthämtade banden var suget att gå mot festivalområden inte så värst stort. Nej, istället blev det ett fnissigt ballongkrig och maoam-lunch under tältets nästan skyddande tak. Att sen höra Mews kristallklara första toner runga ut över området, ta den första ölen i handen för att springa bort mot scenerna.  Och sen fortsatte det så. Befann mig någonstans där- Mellan dans, mellan vänner, mellan främlingar, mellan kyssar, camp, dekadens, sorg och lycka. Händerna upp vid asap rocky, gungande bröstkorgar till nordpolen för att sen stutsa, dansa hoppa, skrika till two door cinema club. Vi facinerades av phoenix och dödsdansade till nife party. Klockan halv åtta blev min nya läggdagstid och sömnen varade sällan över en och en halv timma. Vi har druckit vin och vilat på varandras magar till kings of convinience för att sen kastats runt, hamnat under och kommit upp igen på artic monkeys + flaming lips.  Sista dagen var helt amazing tills natten slank ur mitt grepp, klapp på kinden av en ängel till människa innan det var dags att ta packningen för att springa mot 03.15 bussen för att komma tillbaks till Stockholms central. Klockan 11 på morgonen dagen efter befann vi oss återigen hemma i Göteborg.   Har nog haft min bästa festival någonsin. Trots att lera täckte både kläderna och benen, adidasränderna i mina sneakers syntes knappt och att vårt camp snarare efterliknade vi det laget ett vattenhål av sopor än någonstans man bodde. Trots att jag bara fick 4 timmars sömn och att nog alla någon gång kände att det ända de ville var att få komma hem till sin egen säng. Efter ha levt endast på toppen eller botten hela festivalen går det knappt att leva alls nu. Kroppen är sliten, sjuk och trött. Men jag antar att det är en del av charmen. Hoppas vi ses på Emmaboda.    xxXXxx hilda