Hästgården.  Sedan jag kan minnas har jag sett upp till kvinnor. Kvinnan som var ridskolechef och jag grät över som lämnade ett halvår innan jag flyttade och sa på styrelsemötet ”Men Emma, du lämnar ju mig också?” Ridläraren som flyttade hem och jag gav tio Kexchoklad för det var kanske ett internt skämt.  Att folk har litat på mig sedan jag var 12 att jag kan vara en sådan pass bra och mogen liten tjej som kan kontrollera en häst, det har betytt allt.  Stora starka independent kvinnor som kontrollerat hundratals kilo av hästar, idag är jag 20 år och lyssnar på P1 Dokumentär ”Hästgården” i fem avsnitt där flera flera kvinnor och en man pratar om Mårten, om det är denne mans namn.  Om ni lyssna på denna dokumentär kommer ni nog förstå mer om hur en hästtjejs liv är under barn och tonår. Allt, då menar jag verkligen allt, är runt hästar. Så när jag hör kvinnorna säga att de gjorde vissa saker för att Mårten sagt att de får rida en bättre häst så förstår jag.  Jag har varit så tacksam, glad och lycklig, och nu förstår jag ännu mer hur lycklig jag varit som haft så bra människor i stallet runt mig.  Det finns inte många celler i min kropp som inte känner för dessa kvinnor, och att jag enkelt hade kunnat hamna där hur lätt som helst kanske. Jag åkte på ridläger runt om i trakterna, och det var även ridläger som hände på Hästgården.  Jag hade gjort allt i min makt i mina tonår för att bli bättre, rida den bästa hästen, ses som en förebild och får åka iväg på tävlingar. Istället var jag väl lite medelmåttig, hade massor med fina kvinnor i min ålder, äldre och yngre som såg till att min närvaro på ridskolan var som bäst. Jag blev kanske en förebild, men bara genom att vara mig själv.  Jag är säkert inte någon som har rätt till att uttrycka mig i detta forum då jag aldrig inom ridsporten utsatts för sexuellt utnyttjande eller övergrepp men på samma gång vill jag verkligen visa min hänsyn till er det har hänt och att vi alla står bakom och sparkar bakut!