
Hej igen.

Är det jobbigt med distansförhållande? Ja det tär på mig. Hur känns framtiden? Som att allt kommer gå åt helvete. Vet du vad du ska göra i höst? Nej och det gör mig orolig och ångestfylld. Har du vart glad idag? Ja verkligen. Hur va Finland? Underbart för jag fick glömma problem ett tag och bara njuta av allt det bästa i livet.
Typ så. Fast det finns typ 100 andra frågar och ännu fler svar.
Kommer det lösa sig? Jag hoppas det. Det är det jag försöker intala mig själv iallafall.
Jag gråter stundtals men ibland känns allt superhärligt. Typ som idag när jag och Lovisa satt vid laxtrappan och hade högläsning. Eller i söndags när jag och Ragnhild satt på min trappa och drack kaffe.
Typ massvis med gånger flera gånger om dagen och ibland hela dagar och ibland hela veckor. För jag trivs så himla bra med mina vänner här och jag är fortfarande superkär och man känner överallt och i hela luften att sommaren har kommit. Och inom mig pirrar det när jag tänker på hur jag ska dekorera mitt hus med vimplar inför min födelsedagsfest eller hur mysigt det kommer vara att få ta spårvagnen till östra och läsa bok. Men fyfan för ångest och framtidskriser och distansförhållande. Ibland vill jag bara säga upp mig från allt. Från alla måsten som jag hela tiden tänker att jag ska klara men ibland inte ens vill klara. Och ibland (ofta) vill jag inte ens prata om det. För att jag är trött på att älta gamla problem som aldrig löser sig och trött på att grotta ner mig ledsamhet och tröst. Så därför väljer jag att gå upp och prata med min vänner, dricka kaffe och mest fokusera på det positiva som hänt. För usch vad jag dragits med många problem länge och är trött på att känna mig maktlös inför dem.