Att växa upp på ett ögonblick är inte lätt. Att kastas in i en värld man bara hört talas, eller fantiserat om skrämmer nog de flesta. Men varför känner man sig så ensam? Vart man än vänder blicken ser man gravida kvinnor eller kvinnor med barn. Men de kan omöjligt ha gått igenom det man själv går igenom. Kan man inte bara få vara liten igen? Att helt plötsligt brista ut i gråt när man nyss satt och skrattade och åt frukost med mannen som gör allt för att man ska må bra, och se blicken av förtvivlan och hjälplöshet han försöker dölja medans han bär in en i sovrummet och säger att allt kommer att bli bra, är inte att vara lycklig. Ska man inte vara lycklig när man väntar barn? Varför älskar jag inte mitt barn ännu?  Allas försäkrande ord om att så fort jag ser honom kommer jag att älska honom känns så långt borta. För att försöka greppa att det faktiskt är en levande människa som växer inuti mig är för stort. Att jag, den trasiga lilla flickan som fortfarande oroar sig över om någon verkligen ens tycker om henne ska bli mamma. Hur kan någon förstå? Det är då isoleringen börjar. Att stänga in sig i sin egna bubbla av fantasier och rädslor för att ingen vet hur det känns. Speciellt inte ens vänner som fortfarande lever i den värld man lämnat bakom sig. Och ibland gör det för ont. Att veta att man inte är liten längre. Att misstag, fyllor och sena nätter inte kommer att vagga en till sömns längre. Att den soluppgången man ser när man går hem med skorna i handen går upp för mer än ens egna ögon. All skönhet är inte ens egen längre.  Men all smärta är inte heller ens egen längre. Och det är den mest skrämmande tanken av alla. Att den fula sidan av livet kommer att hitta sin väg in till det lilla oskyldiga rena hjärta som slår i takt med ditt. Och att all smärta du själv bär på, på något sätt kommer att sippra in i hans inre vrår och springor tills att du förstört honom precis så som du förstört dig själv. Kommer jag att vara tillräcklig för dig? Och varför är tanken på dig så overklig?  Förlåt att jag tvivlar. Förlåt att jag inte är lycklig än. Förlåt för att jag inte tar hand om mig själv och sover hela tiden. Hoppas att du fyller den del av mig som är tom och mörk.  Hoppas att jag är den du drömt om, hoppas att jag är allt du någonsin behöver. Och jag längtar efter att få bli lycklig.  För dig ska jag bli hel igen.För er som läser detta och känner igen sig det minsta lilla, tveka inte att höra av er om ni behöver prata. Och även om det är det värsta man får höra så kommer det att bli bättre. Även om det inte känns så just nu. Vifta aldrig bort dina problem för att det som många säger är "hormonellt". Många upplever en starkare känslighet under graviditeten och det kan leda till en djupare depression som kan hålla i sig även efter graviditeten. Prata med dina nära, eller sök hjälp via din BM  ❤