Vi är som tur är 4. Jag talar förstås om mig och mina syskon. Nu när pappa gick bort var vi alltså fyra personer att dela på ansvaret för hans dödsbo i Stockholm. Det var inte lite jobb så det ska vi nog vara tacksamma för. Vi fick också olika ansvarsområden i arbetet. Det är detta jag kommer att berätta om idag. Så, hur delar man upp ansvar för dödsbo i Stockholm mellan sig? Till att börja med så är det viktigt, tror jag, att zooma ut och börja från ett övergripande perspektiv. Vad vill vi faktiskt åstadkomma med det vi gör? Tycker någon att det känns jobbigare än någon annan att ta hand om pappas dödsbo i Stockholm? Finns det någon som hellre skulle se att vi lämnade över arbetet till någon annan? Vem skulle i så fall det vara? Här ska läggas till att ingen av mig eller mina syskon hade tagit hand om ett dödsbo, i Stockholm eller annanstädes, någonsin. Vi satte oss ner på ett slags möte i min brors båda soffor, mitt emot varandra. Det dröjde ett par sekunder innan någon tog till orda och min vana trogen blev det jag. ”Jaha, vi har ju samlats idag för att ta hand om pappas dödsbo i Stockholm, som ni vet”. Jag blev omedelbart avbruten av min syster som snäste: ”Vi vet väl att det är dödsbot i Stockholm vi är här för, för fan”. Jag poängterade att det ju precis var det jag sa. Jag sa ju faktiskt ”som ni vet” men hon skakade bara på huvudet och sa att han inte skulle tro att jag var något. Det där hade jag hört förut och det fick mig inte ur balans. Dödsbot i Stockholm var det viktiga nu, inte vad vi tyckte om varandra. Jag fortsatte: ”Så, i Stockholm har vi ett dödsbo vi behöver sköta, och vi...” ”Är det nödvändigt att säga dödsbo i Stockholm så mycket?” undrade min yngsta lillebror. ”Vad menar du? Det är ju ett dödsbo i Stockholm. Vad skulle du vilja kalla det då?” frågade jag tillbaka. Han förklarade att han tyckte att uttrycket kändes onödigt hemskt och att det fick honom ledsen. Därför så valde vi att inte tala om dödsbo i Stockholm i fortsättningen. ”Pappas saker” var det uttryck vi använde från och med då, och vet ni vad? Det gjorde faktiskt att stämningen blev lite mindre negativt laddad.