TANKAR

Suttit tyst hur länge som helst nu för jag inte vetat hur jag ska börja det här inlägget.. Känns som att jag på senaste tiden verkligen kört fast och verkligen ifrågasätter allt jag gör. Blir stressad av tanken av att det känns som alla runt om kring mig vet vad dom villl, har sina drömmar och tydliga mål  och pratar om framtiden medan jag fortfarande står och stampar som en vilsen tonåring som precis tagit studenten. Enda problemet är att det var 4 år sen jag tog studenten..... Är det de här som kallas åldersnoja? Förmodligen kommer jag skratta åt det här om några och tänka ''lilla gumman du är bara 22 år och hade hela livet framför dig!''. Men just nu känns det verkligen som att jag står still och alla andra tar flera steg fram, både jobbmässigt och privat. Jag vet att man inte ska jämföra men det är lättare sagt en gjort. Mitt liv har verkligen sett exakt likadant ut sen dagen jag tog studenten, men problemet är att jag inte vet vad jag vill göra istället. Är det att resa? Eller bo utomlands ett tag? Eller att börja plugga? Vad ska jag plugga? Ska jag byta riktning helt och börja jobba heltid på något kontor eller något annat jobb? Här om dagen sökte jag faktiskt en kurs inför höstterminen i ren panik bara för göra något annorlunda. Vet inte ens om jag kommer komma in eller ens tacka ja om jag kommer in.Samtidigt som jag tänker allt det här så kan jag samtidigt också bli SÅ irriterad på mig och mitt priviligerade liv jag lever här i Sverige. Varför mår JAG ''dåligt'' av att jag inte kan bestämma mig vad jag vill göra mig med mitt liv när jag har 1000 valmöjligheter framför mig? Så lätt att ta det föregivet ibland! Men som sagt, man jämför sig och speciellt vi i den här generationen idag. Jag vet själv hur mycket bättre allt på instagram kan se ut men ändå går jag på det. Ni kanske har märkt att jag knappt lagt upp en enda bild på instagram den här månaden? Det är också pågrund av prestationsångest och att jag ifrågasätter mig själv. Det är så ytligt i den här världen och jag blir ledsen att jag låter mig påverkas så mycket av det och att det gör att jag känner mig otillräcklig och dålig. Tänk vad mycket elakt vi tänker om oss själva och hur giriga vi blir... ''Hade jag bara haft den kroppen hade allt varit enklare'', istället för att tänka ''Jag har en stark, frisk och fungerande kropp som bär mig varje dag''. Varför kan vi inte bara tänka så? Allt det här elaka man tänker om sig själv skulle man aldrig säga till en kompis så varför kan man säga det till sig själv? Jag älskar citatet här ovan, ''You must want to spend the rest of yourself first''. Det är så sant, vilket jobbigt och långt liv det kommer bli om jag inte lär mig att älska mig själv först. Det är verkligen något jag ska försöka tänka på i fortsättningen och ha som mantra i bakhuvudet.Jag vet egentligen inte vad jag ville komma med allt det här men ibland kan det bara vara så skönt att få ventilera och skriva av sig, man brukar känna sig lättare efteråt. Och om någon av er känner igen sig kanske det kan vara skönt att läsa att det finns flera som känner så. Jag hade iallafall behövt höra oftare att alla inte alltid har allt ''together''. Jag är sällan så här öppen och personlig i bloggen men känns ändå viktigt att visa att jag också är en människa som ibland känner sig vilsen, otillräcklig och har komplex. Jag gömmer mig ofta bland ''ytliga inlägg'' med shoppingtips istället för att vara mer personlig. Det är ju enklare så, för att öppna upp sig är ju lite läskigt.. Men jag ska försöka bli bättre på det och jag hoppas ni också uppskattar dom här lite mer ärliga inläggen. Men hörrni, nog om det här! Det är fredag, sol och plusgrader! Njut av det, ta hand om dig och dina nära och kära och va världens bästa helg. Puss! <3