Jag tänker på det här, om att orka springa. Hur länge uppåtframåtfortare kommer vara allt egentligen. När det jag längtar mest efter ändå alltid är lugn och ro. Friden. Visst drömmer jag om Paris och boulevarder och stroboskopstinna klubbar, men det är bara några få procent när resterande 90 handlar om fåglar och tomma kalenderdagar, trädkronor och hästhovar och träbord och sängar som jag aldrig behöver stiga upp ur. Den här närmast besatta, liksom hypnotiska jakten på nästa steg. Kontakterna och utbildningarna, erfarenheterna, projekten och professionalismen. Om en skulle släppa sina krampaktiga grepp och lämna det där och lugnt gå därifrån. Jag tänker att jag kanske bara kommer orka halvvägs, liksom stelna mitt i en rusande rörelse. För det blir för mycket ofta, för tungt för mina axlar och min röst. Om ska jag framåt vill jag gå där upprätt, inte dubbelvikt under tegelblock och järn. Det måste få vara lätt ibland. Det måste få vara lustfyllt. Det ska finnas luft mellan tankarna. Moln mellan måstena. Bussarna och spårvagnarna ska inte behöva vara mina portabla kontor. Sträckorna mellan punkterna i almanackan ska inte behöva vara tiden för alla de där samtalen och frågorna och svaren jag söker. Jag står med armarna utsträckta och försöker nå och hela tiden röra vid de omkring mig, så att de vet vad jag gör och jag vet vad de gör och de behöver inte undra. Jag vill att mina bussresor ska vara tysta eller svagt nynnande. Som min fågelholk högt över skogen som jag drömmer om ibland. Den där allt är mjukt och varmt och tyst och ingen hittar mig där. Jag ser det jag vill se och ingen ser mig. Det finns kanske varm choklad i en lucka i väggen och kanske nygräddade våfflor. Det finns inga speglar, det finns täcken att drunkna i. Inget drar mig därifrån. Det finns höga tallar och en sjö utanför. Det finns luft i lungorna.