Alltså tiden! Dess hastighet skrämmer mig. Hur den luras att verka lång och oändligt njutbar för att sedan vara spårlöst försvunnen eller ta en i handen och springa med en till helt andra tider och rum. Alltid lika ogreppbar. Nåväl, ska inte sväva ut i kvasifilosofiska dillerier. Men påsken var just en sådan sak. En prick på en horisont långt bort som plötsligt är helt nära för att uppenbara sig blixsnabbt och sedan vara över. Men fint var det, det vet jag. Lika delar Fengan och Asklanda, mina båda skogar och tillflyktsorter. Långfredagspub där jag serverade en och annan lasagne, påsköl och nöttårta men mest pussades med Mattias över disken eller gosade med syskonbarnen. Påskkavring och hallonrosa smoothie till frukost, påskäggsjakt i trädgården hos päronen, promenader i bäckmörker och strålsol, pannacotta med vanilj och havtorn, maxat goda pajer, skypehäng med den enda brorsan som inte var där, högläsning för Hilmis och kramkalas med Ville, små kaniner i choklad och tid att fylla med andning. Om tiden kan fortsätta att vara såhär skön trots sin förrädiskhet vill jag vara med länge, länge till.