Resan från Köln till Bordeaux var lång. Avråder starkt ifrån att passera Paris om en inte ska dit för att stanna. Vi gjorde det och fastnade i bilköer långa som vintergatan och långsammare än Leif Gw Persson. Men Mattias är tidernas mest stabila förare och hanterade det hela superbt även om det fuckade up vår tidsplan. Så pausade vi nära Charles de Gaulleflygplatsen och lagade tortellini på trangiaköket (jajemen, vi var friluftsförberedda som värsta pensionärer med frystorkad mat, sporks från Naturkompaniet och sådana där ihopvikbara muggar som i alla fall jag minns tydligt från barndomens alla utflykter). Åt med smulade chips på som enda krydda och hörde planen lyfta och landa. Oglamouröst och hur nice som helst. Åkte vidare längs tättrafikerade motorvägar, jag läste kartor och vi lyssnade på ljudbok och tillslut på kvällen letade vi oss in i gamla stan i Bordeaux där vi skulle bo hos Charlie som varit gästkonstnär på Not Quite och hans flickvän Louise. Jag hade aldrig träffat dem förut men vi fick kungligaste mottagandet. Baguetter och oliver, rödvin, roliga samtal, risotto och anka till de som åt kött, allt i deras superfina lägenhet som var belägen precis ovanför torget i gamla stan som hade alla de attribut en frankofil faller pladask för. Vi gick ut en sväng på kvällen och hängde utanför en bar i den varma sommarkvällen, träffade en dansarvän till Charlie och kindpussades. Men eftersom alla människor var nya var jag lite för blyg med att fota i början, inte förrän morgonen efter smög jag fram kameran.   Ett hörn av deras fina kök och den gigantiska tjuren av tändstickor som Charlie gjort.   En konstnärs hylla.  Vi fick bo i Charlies dotter Liliths rum eftersom hon inte var hemma. Hon hade så himla mycket fina saker, bland annat dessa otroliga djurmasker.  Hur fina?!  Och den här stora gosedjurstigern som finaste yrvakna Mattias morgonposerade med. Så åt vi frukost och bestämde oss för att det var okej att skjuta fram vår tidsplan en aning för att hinna se lite av Bordeaux.   Alltså, så sjukt trevlig stad. Ni ser ju arkitekturen. Ville genast bo här. Charlie och Louise visade oss sitt favoritbageri, vi köpte färdkost och Mattias bar den mest klassiska franska accessoaren under armen som vilken flanerande fransos som helst. (Tyvärr fick jag ingen bättre bild av Charlie & Louise än silhuetterna på högre bilden. Återigen, blygheten inför att fota folk jag inte riktigt känner. Dumt.)  På flera ställen hängde det svävande jordglober på husfasaderna. Observera även de snygga gatlamporna i koppar.    Ännu en bevingad liten värld.  Vi gick ner till strandpromenaden där det är marknad de flesta dagar i veckan, dock inte denna dag.  Någorlunda vacker stad.  Och så visade de oss marknaden som var allt en fransk marknad ska vara. Med gamla gubbar och gummor som säljer närodlad bladpersilja och sparris, långlagrad chèvre, färska jordgubbar och nyskördade körsbärstomater.    Och hela högar med citroner som har bladen kvar. Jag är väl ganska lättimponerad men jag tänker att om jag hade en sådan här marknad utanför min dörr med alla de här råvarorna, möjligheten att alltid köpa nybakat levain och välja och vraka i välsorterade ostdiskar samt vara omgiven av hus som de här och ett vatten och en himmel som är precis lika blå så skulle jag vara en lycklig människa. Det är jag ändå, men det vore en utgångspunkt för livet som onekligen lyser lite starkare än regndränkta Göteborg.  Efter att ha handlat ingredienser till sallad, köpt ost och stans bästa apelsiner drog vi oss tillbaka till lägenheten.  Passerade en rosenbuske vid en kyrka.  Rosa överallt på marken. Hemma i lägenheten målade solen fönsterrutor på trägolvet där katten Bonnit satt och tvättade sig. Vi tusentackade för gästfriheten, totaltrevligheten och rundturen, kindpussades och packade in oss i bilen igen. Lämnade en stad som ristat in ett litet men bestämt kryss på min karta över nya favoritplatser.