Det börjar det börjar i mig det börjar i världen

Staden fanns kvar när jag kom tillbaka efter nästan en hel sommar i exil. Alla runtomkring mig har redan hakat i sina rutiner, mest utbildningar; nya och de som fortsätter. Jag har ingen termin att rätta mig efter, för mig glider det ganska obemärkt över i något nytt. Jag har haft två helt fucking magiska veckor i Fengan. Under den sista var Malou där och vi scenkonstexperimenterade i pappersfabriken. Krumbuktade oss i de asbestansatta maskinhallarna, filmade kortfilm, dansade med fågelskrämmor på det stora taket, inredde en skrubb i bruket till vårt kontor, dansade till The Knife i en turkoskaklad dusch, trasslade in oss i Inger Christensens vansinnigt invecklade och supersmarta poesi, sjöng Celine Dion i rum med stor akustik, klättrade ner i papperssilos med svarta väggar, skrattade så det ekade osv osv. Om kvällarna lagade vi dumplings eller sprang i skogen och badade i sjön, jag gosade med mina syskonbarn och hängde med bästa Mattias. Och hela tiden var det tjugofem grader och sol. Det hela slutade med en kulinarisk mat- och kulturfestival där en kunde hänga på filtar i gräset, köpa lokalproducerad chevre och den bästa inlagda gurkan, bygga instrument av grönsaker, lyssna på coola föredrag och ungefär hundra saker till. Jag och Mattias hade premiär för vår klubbidé Midnight breakfast club där vi spelade skivor och lagade brunch (amerikanska pannkakor och milkshakes) samtidigt. En ström av ljus rakt innanför bröstbenet. Efter sommarens stundvisa frustration och all min framtidsangst var det så himla skönt att få den här lysande tiden. Att få gå in i ett intensivt och prestigelöst projekt och styra fokus bort lite från Mig och Min Framtid. Jag tar med mig den energin in i den ovissa hösten nu. Ska sitta på balkongen så ofta jag kan, hitta ett soffbord, provjobba på bageri, få en ny sambo, träffa alla jag inte träffat i sommar, promenera i Slottssogen, gå på bagageloppis, hitta ett fint sätt att leva här. Nu har det börjat, det som jag inte alls vet vad det är.