Ibland kommer det skiften i livet, förskjutningar i tiden. Projekt avslutas, nya tar vid. Stora viktiga händelser som länge stått skrivet i framtiden omvandlas till historia. Min kalender är min karta över hur jag navigerar genom tiden, hur jag fyller och fördelar den. Om en vecka slutar jag skolan. Om en vecka kommer inte jag gå i skolan mer, inte vad jag vet i alla fall, och det är första gången på sjutton år. För första gången på vad som känns som oändlighet tar projekt och skådespelarkurser slut utan att något nytt står och hetsknackar i farstun. De har avlöst varandra i kreativa, tvärintensiva och magkatarrsframkallande kedjor. För första gången är det tyst.   Jag har sett det framför mig så länge, velat ruska av mig rutinen och ta mig ut i friheten/ovissheten. Det vill jag fortfarande. Det kom bara så plötsligt.   Jag har just med nöd och näppe lyckats pussla ihop sommarens ekonomi (pengar, ständigt dessa pengar) när jag insåg att det inte kommer något Csn i augusti och jag kände mig som tolv år gammal. Förstod att det här inte är någon tillfällig sommarlovspaus utan på riktigt ett avslut. Ett inkastande in i en annan sorts verklighet. Ett byte av liv. Och inser att nu sitter jag vid ett köksbord i Dalsland, jag är teaterstudent i en vecka till och sedan är jag den där arbetslösa halvutbildade kulturarbetaren med svajiga framtidsutsikter. Det är inte synd om mig, inte på minsta sätt. Jag är förtröstansfull och försiktigt peppad, jag vet att om det inte kommer spännande projekt till mig så kommer jag skapa dem själv. Jag har en lätt romantisk bild av mig själv cyklande till ett någorlunda soft deltidsjobb i höst när löven skiftar färg på träden.  Men att ha en utbildning som omgärdar livet, ger det struktur, rutin och i någon mån mening - det är borta. Och jag vet inte riktigt vad jag ska ersätta det med.  Men jag upprepar för mig själv att jag kommer att hitta nånting bra.   Nånting bra kommer hitta mig.   Och så ska jag låta de här årens teaterliv och erfarenheter landa på nya ställen i kroppen. Andas och känna efter vartåt den där berömda inre kompassen pekar. Skrapa ihop en vettig inkomst och drömmande planera om Sydeuropa. Inte dras med i den här världens vansinniga åldersnojiga karriärshets. Stå stilla i ovissheten, lite. Prova att vakna utan ett nytt premiärdatum hängande i luften, lite för nära. Se om jag kan vara någon ändå. Vem det blir.